Du är mina dagars upphov

en dröm om närhet och äkthet

Dig har jag velat älska sedan tiderns begynnelse

men tiden har stått still

Ett gulnat fotografi av dig i mitt slitna fotoalbum

ger mig längtan, en förskräcklig längtan

Men du är sedan länge svunnen

förlorad i din otillräcklighet

När jag ser dig gå i din själs ruiner

sörjer jag i varenda cell

Men sorgen är kantad av visshet

att du aldrig varit där för mig

Utan använt mig för din egen skull

att skapa en arvinge till din skuld

För bådas vår skull är det dags för mig att ta farväl

och vända blicken till dem jag skapat

Åt dem vill jag binda vackra kransar av kärlek

beströdda med livets glitter och glamour