På den blanka ytan av den mörka skogens svartaste tjärn en ohygglig spegelbild av en vanskapt figur med näsa större än en knuten näve porig och grov, ett eländigt grin med lika delar bruna och utslagna gaddar, elaka grumliga ögon, svarta buskiga ögonbryn och ovårdat hår. I loven en koltrast med dödsångestskri. Trollet under kluckande skratt hukar sig ner och fågeln sänker, vatten stänker, vingar slår av all kraft, svarta fjädrar flyger. Trasten strider den korta stund som varar, innan nöjet är förbi.

En bit bort i den mörka skogen porlar en bäck. Det lekfulla vattnet hoppar och far, skuttar över eller viker för, de många bumlingstenarna i dess flöde. Hör, hör den skönaste musik! På en sten en speleman, förtrollande och förförisk, med en oskyld kropp så fager, ett långt bländande hår med en krans utav löv som också är hans enda klädnad, på axeln han för en magisk fiol.

Ett troll som i trans förs mot hans sång och den lömska spelemannen han stämmer upp i en ny melodi: ”Jag känner för att förvandla detta råskinn till en bildskön och charmant man men en timme per natt ska hans sanna jag honom plåga”. Trollet, nu en yngling grann, till tjärnen återvänder för att beskåda näckens trolleri och kan knappt tro vad han ser på den blanka vattenytan: ”jag är väl den vackraste man världen har skådat”.

Han tar sig en lov till skogens kant och spanar ner mot människobyn. Där nere pågår full aktivitet. En hel karavann gästar i stan och människorna strömmar till. Den falska ynglingen smyger sig fram, och tror knappt det är sant att ingen honom genomskådar. ”Kom och se”, ropar herr cirkusdirektör, ”här ta plats, det börjar strax. Dansande björnar, svindlande trapetseri, snubblande clowner och gäckande trolleri.”

Så kommer hon in stående på en häst bländande vit, och trollet blir helt betagen. Paljetter som glänser och glimmar runt midja och barm och uti sitt hår, hon för sina höfter rytmiskt till gåtfulla lockande toner. Och cirkusprinsessan hon ser på en yngling så grann och från det ögonblicket så finns de bara för varandra. Redan samma natt knyter de lovordens band.

Men lyckan ska vara i dagarna tre, då har cirkusen för länge sedan farit. Hon bor uti skogen med sin yngling så grann när hon en natt vaknar av ett fasligt slammer. Ett troll hon får se och ger upp ett tjut, han skriker och gormar och är burdus. Timmen går och klockan slår och vips ynglingen är åter, ber om förlåt och gråter. Så upprepas det natt efter natt. Och cirkusprinsessan hon börjar blekna och bli ganska matt. Men ynglingen så grann hon fortfarande älskar.

Så går ett år och cirkusen kommer åter till människobyn. ”Vi kan väl gå dit och titta?”. ”Varför då?”, säger ynglingen tvärt, döljande en gnagande oro. Så blir det natt och timmen slår, trollet han stampar och slår och går bärsärkargång mer än vanligt. Cirkusprinsessan ser skräckslaget på och gråter. En yngling snarkar djupt när hon i gryningen tassar ut. Hon knackar försiktigt på trollkarlens vagn ”snälla du, hjälp mig att förstå, min fästman varje natt genomgår en förvandling”.

”Ominus, dopidus, fuss, ta denna brygd och drick upp. Nu ska du se att du kommer se vem de är som egentligen är din trolovade”. Cirkusprinsessan går hem och möts av det ohyggliga troll hon förut bara skådat på natten, elak och vild han kastar omkring allt i sin väg. Hon vänder om och springer mot byn. Hos cirkusdirektören hon hejdlöst gråter, men han är mest glad att hon på cirkusen är åter.

På kvällen hon står på sin vita häst med paljetter som glänser och glimmar runt midja, över barm och uti sitt hår. Hon rider in till applåder. Hon tittar ut över publiken och chocken blir svår när hon förstår att bland människorna ohyggliga troll de går i förklädnad. Hon vänder om och flyr in i ridån. Där fångar en trollkarl en livrädd figur och lugnande ger beskedet ”du ser vad du ser och de vet vad du ser och det för dem skrämmande ter sig”. Hon tvekar först, men så rider hon ut, och jublet vet inga gränser. En cirkusprinsessa är åter i manegen.