Seklet tittar åt olika håll
och sjunker ner som en ostsufflé -
i kvällningens - redan - svarta troll,
som bara gapar, stort, efter mer,-
- om det, för all del, spelar nånn roll!

Kosmos skuttar fram - likt en kanin.
Eller, smyger som en mordisk katt...
Hen drar för min långa blå gardin.
Och, jag förstår att Allting är statt
i vansinnig och vild Förvandling.

Som jag ser det är Allt en enda
gigantisk Jätteröra av liv.
Man känner, liksom, för å tända
några ljus för all kommande tid;
Och, - för att inget ont ska hända!