Vid ett träd stod en kvinna, vaken utan hopp.
Det föll en tår, så mogen så full av liv.
Där gick du med glädje kort, naken inför Gud.
Hon svor sin själ, ur lager hon bad en bön.
Regnet grät ur en dimma, smaken av din hud.
Så kom en dag, så salig hon bar ett barn.
Strålar for att påminna, havets öde skrud.
Där vid ett löv, så varlig hon gav mig tro.
Dagen dog för att finna, själens vilsna brud.

© georgmoller.se