"What are you doing here?", frågade Markus uttryckslöst.

Michael hade inte hört av sig sen senaste gången de sågs, och den gången slutade minst sagt dåligt. Markus mindes kristallklart hur de grälat, hur det eskalerat tills han slutligen sagt åt Michael att gå därifrån. Än klarare mindes han ljudet av hur dörren stängdes och hur fotstegen i trapphuset dog ut. Dörren hade stängts så omsorgsfullt, så ångerfullt och försiktigt, och det var först nu han insåg att det var något att sörja, inte avsky.

"I have no one else to turn to", viskade Michael tyst, uppenbart osäker på om han skulle ta av sig skorna eller inte. Osäker på huruvida han var välkommen.

Markus första instinkt var att bita ifrån med en besk kommentar, men han hejdade sig skamset. Det var sant, Michael hade ingen annan att vända sig till. Han var fast i ett för honom främmande land, och han hade ingen familj att höra av sig till. Han var, såsom han själv berättat, "ett lik som aldrig får lov att komma tillbaka från de döda".

Med en uppgiven gest visade Markus att Michael fick lov att komma in. Osäkert tog Michael av sig skorna, och såg på Markus med den där välbekanta blicken, de sorgsna, oroliga ögonen som om han vore rädd att bli avvisad och hånad vilken sekund som helst. Den där blicken som fick en att vilja hålla om honom, och skydda honom mot världen.

Markus gick in till köket och stod lutad mot köksbänken med armarna i kors, och efter honom kom Michael med den där blicken och händerna nervöst skruvandes.

"Thanks. I... didn't know who else to turn to, I...", började han.
"Yes, I know. You said that already.", avbröt Markus kallt. "What's the matter, then?"
"I can leave if you want me to. I don't want to bother you with this."
"Just tell me what's up." Markus bet sig i läppen. Riktigt så barsk ville han inte låta, han insåg ju hur mycket det måste ha tagit för att Michael ens skulle tänka tanken på att komma hit.

Michael såg tydligt besvärad ut, och satte sig med darriga ben vid köksbordet med ansiktet i händerna. Svaga, återhållna snyftningar hördes. Markus mjuknade och satte sig bredvid honom. Mjukt lade han ena handen på Michaels axel, som skyggt ryggade inför hans närmande.

"I'm sorry, I just...", mumlade Michael.

Markus lade sin arm om Michaels skuldror och drog honom intill sig. Det kändes både motvilligt och villigt. Han ville fortsätta vara arg på sin korkade amerikan, men att se honom ledsen var mer än vad han kunde tåla. Michael grät tyst.

"Alltså... eller, what happened?", sa Markus, mer svengelskt än vad han hade tänkt sig.
"I don't feel safe anymore.", viskade Michael. Han darrade på andetagen, och Markus förstod att det måste vara något allvarligt. Han väntade.
"I was on my way home from work... It was so dark, and I was so stupid. I took a wrong turn, and I..."
"Tell me.", uppmanade Markus, med kalla kårar i ryggen. Hans misstankar hade redan hunnit formas.
"I saw them. They saw me. I didn't think anything of it, I didn't think that... I could have ran, but I was too stupid. They got closer, shouting at me. One of them grabbed my arm and tossed me on the ground and they... held me down, and..." Michaels röst blev allt mer ostadig.

Markus hyssjade honom mjukt och höll stilla om Michael vars arm försiktigt lades om Markus rygg. Med tysta snyftningar pressade han sitt ansikte mot Markus hals. Det var som om tiden hade frusit fast, de visste inte hur länge de satt på det viset, men det spelade ingen roll. Ögonblicket var som etsad in i tiden, samtidigt som det var outhärdligt bräckligt.

Tankarna började gro och ta form i Markus huvud, medan han kände hur Michaels varma tårar rann nedför sin hals. Alla de där grälen de haft det senaste året... de betydde plötsligt ingenting. Vad gjorde det att Michael hade sin tro? Det var ju inte som att han hade något annat förutom... förutom Markus. Han, som vänt Michael ryggen på grund av just den där fördömda men harmlösa tron. Hans familj hade vänt honom ryggen, allt han haft kvar att klamra sig fast vid var en historia om en snickare som tydligen älskade varenda människa i världen så mycket att han dog för allas skull.

Befängt, ja, tänkte Markus. Men var det verkligen ett sånt brott? Var det verkligen snickaren som hade förtryckt, torterat och förstört människor genom århundraden? Nej, egentligen inte. Det tog emot för Markus att erkänna det, ens för sig själv, men han insåg plötsligt hur småsint han hade varit. han insåg plötsligt hur illa han behandlat den enda mannen han verkligen känt att han kunnat dela resten av sitt liv med. Han skämdes.

Det där sista grälet, dörren som stängdes så omsorgsfullt tyst och ångerfullt, stegen som försvunnit bort i natten...

Det brandgula gatuljuset lös in i köket där de båda satt i varandras armar. Michael måste ha känt Markus tårar vid det här laget, de måste ha runnit ner över hans huvud, hans vackra, halvlånga mörka hår... Samma hår han såg på konserten för nästan ett år sen. när de först drogs till varandra. Markus bet sig i läppen och kramade om Michael lite hårdare.

Det där sista grälet, och alla de som lett dem fram till denna stund... de skulle aldrig ske igen. Kärleken sinsemellan var och är alltför betydelsefull.