Från  den  eviga  cirkelns   tidevarv,  från  livets  tvång,
och  livets   svarv,  från   botten   av  dess  mörker  till
höjden  av  dess  ljus, från  botten  av  det  omedvetna
till  höjden  av  det  medvetna  slungar  vi  oss  ut,  och
medvetandet  klyvs i två  hjärnhalvor, spränger  gräns-
er  i  det undermedvetnas  genbank, däri medvetandet
påbörjar en  början  utan ände.

Verkligheternas  under-
grävda  verkligheter, vilken verklighet  är verkligast av
de som kan  upplevas  ?  finns  det  ingen  övernaturlig
kraft mer än att teknologin är motsatsen  till  det  natur-
liga ? finns en gräns för det mänskliga medvetandet ?

Ur  tankens  brunnar  kan  man  ösa, utan  att  nå dess
botten  och  ur  det  omedvetnas  undermedvetna  kan
tankar tänkas som  ingen varit medveten om att kunna
tänkas, eftersom hjärnan  vet mer  än vi är  medvetna
om.

Det  är på  botten  pärlorna  finns  i  djupet av sig
själv.

Öppna det inre till en annan dimension i det omed-
vetnas undermedvetna till att uppnå det högre  medvet-
andet i oändligheten inom dig, men  håll alltid  kontackt-
en med moderskeppet som  är din personlighet, likt ast-
ronauten. 

Av det ursprungliga  syns  motvikten  av det
geologiska skeppet jorden i den väldiga ocean som uni-
versum  omsluter  i  andäktig tystnad  däri  allt är i det
undermedvetnas  medfödda  genbank som ett datachip,
hjärnan  är  ett universum, genom den går allting, som
man  själv  vill ,den  är en  lika  riskabel som lockande
plats, där alla reser i olika  banor och risken  alltid före-
ligger att hamna vilse eller förlora förståndet, för gräns-
en för mänsklig cerebration  är beräknad i genen, hjärn-
an är de intellektuellas fotboll, den är rund, dvs oändlig
som cirkeln,och man ska helst gå omkring med den i en
ryggsäck eller i en plastkasse,hjärnan ska vara lös och
ledig,men de abstrakta illusionerna förvrider sinnena till
invariabell obsessio vars  psykomobillitet  genererar en
pseudoparalysi i den stoiska hypostasen av nirvana.

Vilda oberäkneliga  är universums  meteorer  och  kometer,
vars banor ingen vet, och heta  dess inren som brinner upp
ikapp med hastigheten,och vart hän ? ingen  vet, och ingen
hinner ut, för i begynnelsens  dagar, när  atomens  öga såg
kometens eld tändes lusten att  överleva och vi åkte  ut på
kollisionskurs i universum, där vi skakades i urgrunden ,för
all fortsatt existens där unika  arter utplånade  som  ej ens
mänskligt lexikon hunnit  namnge, men  fåglarna  är aktiva,
radioaktiva.

Reaktorn har reagerat, människorna hoppar om-
kring på gator och torg, likt  en  urtidsbefolkning  som åsett
eldens kraft för första gången, en del kryper, medan andra
resignerat och går omkring på gator och torg,som i ett töck-
en,ja ! det är en tröttsam syn,och människan är sig lik i reli-
gion och politik, medan hon förvandlat  världen till en döds-
klinik, och det prövar ens  tålamod  i  ett  upprepande, däri
samma argument rapas upp som tidigare, och allt går igen,
medan  radioaktiviteten regnar ner och  vi börjar vänja oss
vid  eldstäder och stearinljus  inför en kommande  medeltid,
där det inte  kvittrar några  fåglar längre, och människorna
sjunger inte  längre, de ber inte ens  till  sina  avgudabilder,
som de bevisligen inte lyckats leva upp till.

Något att äta
finns knappt,men det gör inget  för aptiten är borta och själ-
en är döende av hopplöshet  och leda, inspirationen gick fel
intelligensen  bedrog oss  och vi  missbrukade  den som allt
annat,  liksom  ungdomens  odödliga  högmod  och  ålderns
glömska.och vad var det värt med alla dessa sjukhus, krem-
atorium. fängelser, psykinrättningar  på  en planet  utan nåd
och mening,där allt återvänder till att döda,äta och populera
sig,längre än så hann inte homo sapiens i sin utveckling,och
på den likstelhet av climax  på en avfallshög med dödskallar,
tyder på att här funnits liv,men inte mer.....

                                                              Sten Wiking