En ensam själ på kalla stenhällslavar,
en tondöv sång, en vinternatt passerar.
En lappad filt med kaffefläckars boning,
Kung Bores sal med lykta marmordörrar.
En sprucken hud som skriker ta mig snälla,
från smutsens Gud, en stum blick dränker minnen.
En darrig arm med kallbrandödeslemmar,
att springa kapp med döden i sin svale.
Ett hopplöst lopp där livet kommer trea,
en pälslös kropp på kudde av granit.
I ensam bur, urin och asfaltstäcke,
på enslig bänk han kurar ångern runt sig.
Ur multlövsdoft ett gatlyktskimmer faller,
på skammens rock där kylan, sticker, biter.
En sargad blick att brista ut i vrede,
med narig läpp, en åkarbrasa värmer.
En vänlig gest förvandlas till en cancer,
med falska ord och ingen äkta kärlek,
- ett äkta troll sig klappar ömt om axeln.

© georgmoller.se