Det gick ett år, ett år av trätan.
Det gick två år, två år av sorg.

Nu ringde Du, vill vara mänsklig säger Du.
Jag frågar, har du blivit mänsklig?
Du säger HAHA, ja det har jag alltid varit..

Hur understår Du dig? Du, som plågat oss så?

Barnen får nu komma till mig, trots det du bestämt.
Jag är glad för det.

Men hur du kunde bestämma allt, det är för mig...

OKÄNT!