Vi ser varann i en klump av människor,
på väg åt olika håll.
Säkert har de bråttom,
säkert är det ett tåg de ska med.
Men jag ser bara dig.

Vi kramas snabbt du och jag,
ingen varm kram,
ingen kram som varar.
Men känslan av att du är nära
pupmas ut till varje liten ådra i min kropp.

Vi pratar om allt du och jag,
Kärlek, vänskap och äkta mod.
Allt som går och inte går att sätta ord på.
Med dig kan jag prata om allt och ingenting.

Ibland ser vi varann i ögonen,
stämmning och lycka.
Jag ler och tittar bort.
Jag är så kär.
Och jag vill förklara det för dig i poesi.

Men du läser inget alls,
du lyssnar inte när jag förklarar.
Att prata om allt är inte att prata om känslor.
I synnerlighet när det handlar om gnistor mellan oss.

För du vill vara ensam,
du vill vara fri och stark.
Och jag vill bara att du håller mig i din famn
tills solen gått upp och du viskar att det är vi två nu.

Du säger inget sånt,
Det tar emot att kalla mig älskling,
Du bedömmer bara objektivt att jag ser bra ut,
medan allt jag önskar är att du säger något fint om mina ögon.

Linda in mig i vackra ord,
för att senare låta mig somna i tystnaden.
I din famn.
Tills solen går upp.



Vill du, snälla, kalla mig för älskling?