Känslan av att vilja lämna allt. Den har jag känt så många gånger, tomheten i bröstet som värker, som om någon har tryckt ner glödande stenar i mina lungor. Jag är helt ensam.
Ingen vill ha mig.
Ingen vill röra mig.
Ingen vill ha något med mig att göra.
Ingen. Ingen alls.
”SARA?!”
”SARA ÖPPNA DÖRREN!!”
”VAD HÅLLER DU PÅ MED?!”
Jag hör han på andra sidan dörren. Han slår mot den. Min kropp som redan skakar av gråt hoppar till av varje slag mot den tunna ekdörren till badrummet. Mellan snyften kan jag ändå säga ett par ord, men rösten spricker allt för lätt.
”LÅT MIG VWAA! jag vill inte… att du ska se dett..a… försvinn.”
”Sara jag kommer slå in dörren. Jag skojar inte.”
”Snälla bara lämna mig ifred… låt mig försvinna…TA MIG HÄRIFRÅN”
Jag vet att hur mycket jag än gråter, att ändå efter alla mina skrik kommer jag vara kvar på samma ställe. Inget kommer förändras. Jag kommer fortfarande vara ensam, krossad. Detta är egentligen bara slöseri på tid.
Jag kastar mig emot badrumsskåpet. Måste finnas något där inne… något jag kan använda.
En rakhyvel.
Det får duga.
Ett snitt bara.
För att få ut allt.
Sorgen.
Ångesten.
Tårarna.
Mina snitt är dåliga, går knappt igenom huden. Ögonen fylls med tårar. Jag kan inte göra något rätt.
Blundar inför det slutgiltiga snittet.
Kände inte ens bladen som skar bort två bitar hud stora som naglar från min handled.
Blod.
Massa blod.
För mycket att plåstra om.
Allt bara rinner, droppar ner på det vita kakelgolvet.
Blodet på golvet blandas med mina tårar.
Skrik.
Smärta.
Allt försvinner.
Allt är som vanligt ännu en gång.
”Sara…”
”Sara försvinn inte…”
”….stanna…”
”Se upp… titta på mig!!!”
”Jag behöver dig, Sara. Snälla försvinn inte…”
Jag vaknar upp i hans säng. Ser rakt upp i taket. Försöker minnas någonting innan jag slockna.
Skrik är det ända jag minns.
Tittar på min handled. Omplåstra, den verkar ha slutat blöda så mycket.
”Hur mår du?”
Han tittar in genom rummets dörrkarm, direkt på mig.
”Bra.”
”Vi vet båda att du ljuger, men jag tänker ignorera det.” Han isljusblåa ögon stirrar rakt på mig.
”…Jag behöver ta tåget hem.”
”Jag följer dig dit.”
Vi sa inget mer till varandra den kvällen. Jag tror han var för chockad av att se mig så här, att han inte visste hur han skulle hantera det. Det visste inte jag heller för den delen.
Några timmar senare får jag ett sms.
”Snälla var försiktigt. Ta det lugnt. Försvinn aldrig. Jag kan inte leva utan dig, det vet du. ”
Jag kunde inget lova. Det visste han. Jag hoppades han bara ljög. Han måste kunna klara sig utan mig.


Min blick är tom och fylld av tårar. De rinner ner för min isvita kind och blandas med det iskalla, piskande regnet som slår i mot mig.
Jag känner inte värme eller kyla. Inom mig pågår ett krig. Vad jag vill - och vad jag tänker göra.
Har jag något val? Kommer jag såra någon? Vill jag veta hur det slutar? Vill jag se slutet så här, eller vänta på min hemliga obestämda dom?
All denna ångest, all den smärta som att leva orsakar, vill jag leva med allt jag gör? Tänker jag orka, eller lägga mig ner och vänta på slutet?
Svaret måste jag bestämma, men min obestämdhet sätter sina spår här. Jag kan inte välja. Jag vet inte vad som borde göras, men tanken om ett slutgiltigt svar, en slut, är lockande.

Jag kanske kan välja en mellanväg? En dödsitvation, som man kan överleva? En händelse där bara styrka och öde avgör?

Men jag är för feg, för om jag klarar mig, om jag visar mig vara stark nog - vart kommer det leda?
Tillbaka i detta, som jag hatar, med mer smärta än tidigare?

Nej, jag måste välja. Ett slutgiltigt svar på frågan.
Jag hör tåget komma. Bommarnas klang för att varna människor att stanna. Tågets gnisslande hjul mot den slitna gamla järnbanan.
Nu eller aldrig.
Slutet eller fortsättningen.
Jag väljer.
Jag faller.
Blundar.
Frågan; Vill du leva eller dö?
Mitt svar är valt. Jag har ingen makt längre av vad som händer.
Känslan av lättnad. Känslan av slutet.

Se upp för mig döden, här kommer jag.