Och genom skuggor faller tystnader och viskningar.
Genom solsken bubblar hoppet upp.
Det eviga. Det tillfälliga;

Likt ett slitet förtroende går tiden
genom vinden flyger den;
I den nattsvarta bäcken rinner den
ångesten, mellan stenarna
Som mellan fingrarna

Och som grässtrån mot ryggen känns den
Ovissheten, hur den skaver och kliar
I stjärnorna finner vi ljuset, vår förundran
Och i atmosfären seglar minnena, de evärdliga

Och likt rosor är det. Vackert, skönt och vasst.
Livet som en cirkel. Runt och runt, kommer ingen vart.
I slutet av allt det eviga, tillfälliga, står döden

Men jag skall alltid förbli
Din räddare i nöden.