Vargyl om ensamma nätter, där endast tysta stjärnor är vittnen till giftet som läcker svart sorg ur mina blodkärl in i min karaktäristiska själ. Missunnsam existens klappar tryggt om min rygg och menar "väl" men obemärkt planterar dem in misär under min naiva hy. På bordet vilar det ett kuvert med mitt namn på. Vilda läten varnar om fara utan dess like men jag ignorerar när jag ändå är uppsliten & fängslad i parasiternas rike.

Jag tar på min offerkofta och skådar lyckliga men förgångna tider ur bekymrade uggelögon som lever sin börda med dubbla ögonlock. Känner smak av obehag när gott är i krock med ont som är stenblock-tungt men jag tar det med klackspark. Jag låter inte det influera mina livade ansiktsdrag. Dem slåss inom mig och brunnen försöker sluka allt jag någonsin önskat. Lömska, ni kan plundra allt. Låt bara inte mina minnen försvinna in i förevig glömska..