Hon var from, givmild, och empatisk som ett helgon. Av någon dunkel anledning så drogs hon till onda människor som utnyttjade henne, blev förlåtna, och åter igen förödmjukade henne till den grad att hon blev psykotisk. Psykiatrin, för en kvick fix, så att hon kunde fungera hyfsat igen. Då kom en skur av förnedringar från hennes barndomsfamilj som kapade henne vid fotknölarna. Folk hatade henne för att hon var en så god och brilliant människa. Men hennes självbevarelsedrift var förödande låg, och hon trodde Gud om så mycket. När hon hade bråttom till sitt jobb som diakon, så hade någon eller några snott alla hjulen på hennes bil. Sakta men säkert så maldes hennes psyke ned till stoft som yrde i vinden. Så en dag så hällde någon en dunk bensin ner i hennes brevlåda och tände på. Hela hennes lägenhet blev totalförstörd. Hon tog sin tillflykt ut i skogen, och kände hur psykosen satte henne i ett skruvstäd. Ett snurrande kaos inombords. Varför var hon så avskydd och hatad? För att hon stod upp för sanningen, och uppriktigt sa vad hon tyckte. Hennes så kallade vänner beklagade branden och erbjöd henne logi, men hon var så psykiskt sjuk nu. Hon stannade i den djupa skogen hela sommaren, och sov i ett tält. Tomhetsdepressionen träffade henne som en slägga i huvudet, och psykosen var vidrig och grym. Tortyr. Hon cyklade till en affär och köpte ett rep, för hon orkade inte längre. En kväll i hällregnet i augusti så berövade hon sig själv livet genom hängning. Slut på plågan, våndan, gisslet och pinan. Där på den andra sidan så möttes hon av en våg av kärlek, och kände äntligen frid och glädje. På hennes begravning var alla hennes plågoandar och fiender, som låtsades förkrossade, men som jublade inombords. Hennes psykolog var den ende som verkligen sörjde henne, samt några av hennes syskonbarn som grät så det ekade i kyrkan.