-Ska jag love-bomba dig nu? Frågar jag med en kylig känsla av motvilja efter hans fina ord om mig där vi ligger sexfuktiga i hotellsängen.
-Äh...nä, det behöver du inte göra, skrattar han. Hum.
Vill jag det?
Såklart att jag vill. Jag vill säga vackra ord om hur fin och känslig och fantastisk han är på alla olika sätt. Hur han får mig att skratta och känna mig intressant och sedd på ett sätt jag inte gjort på länge. Såklart jag vill glittra med ögonen och berätta ändå mer med tysta ord. Men..., jag är inte kär i honom och jag vill inte bli kär i honom.
Mina tankar ligger som tunna spindelvävstrådar över honom. Han kan känna dem vagt men inte höra eller förstå dem mer än vara varse energierna de innehåller.
De klistar sig från mig till honom. Tunna, elastiska men sköra. De kan hålla i flera timmar, kanske dagar, men de trasar sönder vid beröring av en annan människa.
Mina ord är dock av annat material.
Som träpärlor på ett radband eller snarare ett halsband från början av förra seklet formar varje ord som faller från mina läppar en sötvattenspärla som tar fast form och som kräver ytterligare en för att förtydliga och förstärka den föregående.
Orden, som går att ta på och som blir verkliga när de är sagda.
Orden, som sagda, alltid kommer finnas mellan oss som reell materia. Vare sig de är vackra ord eller elaka så är de oåterkalliga och kommer för eviga tider bli hängandes i världens väv. Vi är omslukade av orden och ordens betydelse. Vi lever våra liv efter orden och vi dömer och bedömer på grund av eller utav brist på dem.
Hur gärna jag än vill ge dig dem så har jag inte råd för tillfället. Mina sagda ord fastnar i mitt innersta och jag börjar känna dem på ett djupare plan och vilja säga och höra fler. Jag blir kär utav ordens materia. När de formats ur mitt inre och överlämnats till dig kräver de underhåll och omtanke. Något vi inte har som tillgång till mellan oss.
Men du får mina vackra tankar, du känner dem som en smekning av ett sedan länge bortgånget barn och du kommer att minnas så länge som du själv vill.
Det som kommer finnas kvar är de fina skratten och de varma kropparna som ville vara människa mot människa under några dagar och minnet av att vi fick se varandra en kort sekund.