För ensam, för tomt.
För mycket, för ont

Lite värme, trygghet, en hand räcker.
Men inget till den sorgsne, inget till den svage.
Sparka, slå den blåe svart.
Skrik och skratta den ner i bottenlös ångest.

Ingen röst, ingen luft.
Hänger på fiskelina, klamrar mig fast vid ingenting.
Ingen styrka, ingen ork, inget hopp.
Till och med jag slår, hårt hårt i magen.

Blåmärken, öppna sår, blöder inifrån och ut.
Mindre liv, för varje sekund.
Ropar på hjälp i kvävd viskning.
Vilar huvudet mot sylvasst glas.
Låter tystnaden vagga mig till evig sömn.