Jag ska avskärma mig nu,
godmorgon kära Östermalm.
Dina soptunnor lyser extra gröna idag,
de uppkastade skorna håller på att
nudda mark.

Genom din uppskrapade skorpa
trampar jag, Östermalm.
Den grund som var vår
byts ut tillsammans med
generationen,
revolutionen!

Apriltrastarna
som kvittrade så glatt,
när vi lärde oss att
vissla främlingar till häpnad.
Fabriksgatans hörn ,
som varnade för
okända begrepp
i skolpojkar skallar.
Jag fick skrika kort
och nicka högt
(tills min hals nötts itu)
för att få kunna dö,
ensam i dammet
på Östermalmsskolans grusplan.

Men varje gråtattack slutar alltid
med ännu ett återseende.
Skolgatans björklöv
torkar mina tårar
och trafikljusen,
som aldrig kunde
bestämma sig,
öppnar en fuktig famn,
redo att belägras
av ett östligt hjärta.

Jag hinner aldrig sakna,
innan mitt hjärta
åter krossats i din ekande ram.
Varför strömmar skolälven
numera så motvilligt?
Det är allt jag hinner undra,
på visit i min kropps kök.

Men vi har ju hur som helst försommaren,
Östermalm.
Ingen har väl glömt
gamla maj?
Den rätta tidpunkten
för att
droppa mina reflektioner ner
i det snustorra gräset;
ge näring till pilträdernas rötter,
så att
de kära barnen av Östermalm,
med tegelstensrester på kinderna,
aldrig dör.

Östermalm,
jag hade inte tänkt lämna dig ännu. Men jag ska, som sagt, dra ner rullgardinerna nu. Din sol tilldelas vila.