Våra nakna kroppar omsluts av vårens värmande solstrålar. Vi ligger ihopslingrade och känner varandras bultande hjärtslag, det lilla sovrummet är fyllt med en odör av vilt använda könsorgan. Vem var den här kvinnan som låg med rumpan tryckt mot mitt skrev? Hennes blonda lockar kittlandes i mitt ansikte, där hon låg med sitt huvud tungt sovandes emot den fluffiga kudden. Hennes gyllene hud, den del som inte var begravd av täcket, som gav ifrån sig ett högre lyster när den tog emot solens pilspetsar.

Jag försökte förbryllat leta efter ett namn i mitt whiskydränkta minne. Huvudet bultandes, magen sönderbränd och halvt upp och ner vänd.
”Sofia? Kanske. Sara? Jag vet inte. FAN.”
”Varför dricker jag så mycket?” tänkte jag.
Alltid samma visa. Kärleksakten under alkoholens vackra timmar. Där vi två blir till en. Där våra själar och könsorgan tas till oanade höjder. Vi är oslagbara, det är du och jag mot världen. Vi är förälskade i varandra och gud håller för ansiktet.

HON vaknar till i en lång sträckning och ett ljuvligt stön. Hon vänder sin varma rumpa bort ifrån mitt skrev. Våra ögon möts. Hennes är mörka och fina. Mina är säkert rödsprängda och svullna. Hon är vacker, har en ängels leende och solen som gloria. Jag är hård. Morgonståndet gör ont.
Vi ligger och småpratar lite om gårdagen. Ointressant egentligen, jag vill bara kliva på ytterligare en gång. Hon verkar dock inte märkbart intresserad av att bli bestigen i nyktert tillstånd. Hon vill nog bara därifrån. Vandra staden fram, bakfull och befläckad och känna hundägarnas blickar brinnandes i nacken. Hem till sin egen säng. Hem till tryggheten.

Jag tar mig mödosamt upp och knappt fram till badrummet där jag tömmer den lille och sköljer ansiktet med kallt vatten.
När jag kommer ut en aning piggare och mindre svullen, haha, så möter jag alkoholens ängel redan i hallen, påklädd och med skorna slarvigt knutna.
Hon säger hejdå. Jag ger henne en kram. Våra blickar. Hon stänger dörren. Där var hon borta. Jag vet inte ens vad hon heter. Inget nummer, ingenting. Kanske kommer vi mötas igen, utbyta ett snabbt och skamset hej.

Ångesten och värdelösheten sköljer över mig när jag nu sitter ensam i soffan och funderar på varför det alltid slutar såhär. Är det mig det är fel på? Är det jag som får dom att försvinna? Är jag rädd för att släppa in någon nära mig, i nyktert tillstånd?
Alla dessa frågor som får mig att avdunsta som ånga. Alkoholens ånga.
Jag dricker för att slippa frågorna. Men hurringen blir bara värre dagen därpå.
”Du dricker alkohol för att slippa frågorna, inte för att hitta svaren”

Likt en imbecill apa som försöker klättra upp för ett träd men ramlar ner halvvägs varje gång. Apan kommer aldrig lära sig hur han ska klara det. Det kommer nog inte jag heller.