Med tanke på det förändrade säkerhetsläget i Europa samt de senaste 20 årens vettlösa nedrustning av Sveriges försvar, borde ett svenskt medlemskap i NATO bli en av årets viktigaste valfrågor. Jag är helt och fullt för ett sådant och har så varit, så länge jag kan minnas. Sagt med all respekt och beundran för de militära enheter och den försvarsorganisation vi har, men för öveskådlig tid framåt så är de numerära och materiella resurserna otillräckliga med avseende på både yta och djup.

I nuläget föreligger ingen akut hotbild mot Sverige men situationen kan förändras snabbt. Vi får hoppas att läget i Ukraina stabiliseras, att dess gränser respekteras och att den demokratiska processen och rättsstatens institutioner överlever och fördjupas.
Vidare att kontakterna och relationen mellan väst och Ryssland kan gå in i en ny period av ökat förtroende och fördjupad vänskap, med intensifierade ekonomiska, vetenskapliga och kulturella kontakter som följd.

Den försämrade säkerhetspolitiska situationen i Europa är olycklig; inte bara för dess egna nationer, utan i ett vidare perspektiv för hela världen. Vid sidan den ökade risken för direkt konfrontation på den europeiska kontinenten, kan den leda till ekonomisk stagnation och recession.

I en utopisk framtid har alla soldater, arméer och militära organisationer spelat ut sin roll och blivit överflödiga, men vi är inte där än, hur gärna vi än kan önska det; och säkerhetspolitiskt önsketänkande är inte bara farligt, det kan bli direkt förödande.

Genom den styrka och kraft som USA tillför NATO skulle organisationen ge Sverige en väsentligt ökad säkerhetspolitisk stabilitet och trygghet; och inte
bara oss, utan även vårt närområde, ja hela Europa. Skulle vi välja att ansöka om medlemskap så är ett snabbt sådant säkert inget problem.