När bussen var tom på folk förutom Anna själv, vågade hon äntligen stiga av. Nu var hon långt hemifrån, men hellre det än att tvingas vara i allas blickfång när hon steg av. Anna visst att hon var överviktig, men hon hoppades att ingen annan skulle märka det.
Solen kikade fram bakom några moln, och gjorde henne varm i kläderna. Hon hade precis påbörjat den långa vandringen hemåt, från den sista busshållplatsen. Anna skämdes när hon tänkte på hur snygg busschauffören hade varit. Han måste säkert ha tyckt att hon varit en fara för sommardäcken.
Men hon hade i alla fall snygga kläder! I alla tidningar som hon kom över, försökte hon hitta svar på nya dieter och det senaste modet. Anna visste att det enda som räknades var makt, och pengar. Det var ingen som brydde sig om varför hon hade en mage större än en gravid kvinna, så länge hon döljde den med dyra pälsar. Det enda Anna var tacksam över, var att hon hade råd att leva det livet. Varför skulle hon bry sig om någonting annat egentligen, när det var det enda omgivningen var intresserad av.
En taxibil for sakta förbi Anna, där hon gick på gångvägen. Och hon måste medge att frestelsen att stanna bilen var lockande stor, men viljan att komma hem på egen hand var ännu större. Med en positiv tanke och stort leende, ökade Anna takten. Hon kände sig så duktig!
Solens strålar sken så starkt mot Annas ögon, så att hon var tvungen att stanna till och leta efter sina nya solglasögon. Det tog ett tag innan hon upptäckte dem, eftersom att hennes svarta läderväska var så stor. Men tillslut fann hon dem, lika vackra som dom var när hon precis köpte dem.
Då plötsligt glänste hennes vigselring till från solen, och Anna flämtade till. I vissa dagar glömde hon till och med bort att hon var gift med sin man Marcus. Men vigselringen var tragiskt nog det enda som hon hade av honom, eftersom att han aldrig var hemma. I början av äktenskapet hade allting varit perfekt, men tillslut fick han bara mer och mer jobb. Mer jobb betydde mer ansvar och affärsresor och för att kompensera upp den långa tid som han var hemifrån gav han henne presenter. Massor av presenter. Men det var inte det Anna behövde om kvällarna, när hon var för rädd för att sova ensam. Och det var den dyraste parfymen som räddade henne från att ta livet av sig varje dag. Det enda Anna ville, var att kunna känna sig hel igen, såsom barndomen en gång fick henne att känna sig. Hon ville vara levande och älskad. När hennes man försvann, tog han allting med sig. Kvar lämnade han en tom själ, som istället för kärlek fylldes med mat.
Anna tittade sig nervös omkring och började småspringa hem. Hon fick panik. Varför började hon tänka på det där nu, när allting var så bra?
\"Ursäkta mig, kan du vinka till dig en taxi åt mig? Jag är lite ovan nämligen.\" Det var en gammal man, som utan förvarning hade knackat Anna på axeln. Anna hade hoppat högt i luften och av rädsla betraktat den äldre mannen ett bra tag innan hon återfick talförmågan.
\"Självklart.\" Viskade hon och började spana längst gatorna efter en taxibil. Naturligtvis syntes ingen till på långa vägar, och Anna började känna sig misslyckad. Varför ville ingen taxibil att hon skulle vinka åt den, var det för att hon var en i praktiken ensamstående överviktig kvinna?
\"Där kommer det en, skynda dig att ta den innan den far förbi!\" Uppmanade mannen henne och pekade neråt gatan. Mycket riktigt kom det en taxibil och Anna nickade till svar. Men vad menade mannen egentligen, skulle hon ha långsammare reaktionsförmåga bara för att hon var lite överviktig?
Taxibilen stannade mycket riktigt efter en bestämd handrörelse från Annas sida.
\"Hoppa in, jag bjuder som tack för hjälpen.\" Sa sig mannen och öppnade dörren för henne. Anna tänkte precis tacka nej då det slog henne hur snäll denna man var. Han tänkte ju faktiskt bjuda henne på en taxiresa hem och menade bara väl. Att tacka nej vore hemskt otrevligt, tänkte Anna och hoppade in i bilen.
Mannen som presenterade sig som John, småpratade hela vägen till Annas hus.
\"Wow, vilken slott du bor i.\" Utbrast han imponerat när de väl kom fram.
\"Jo, det är väl okej.\" Mumlade Anna.
\"Du och din man måste vara väldigt lyckliga.\" Mannen log och gav chauffören en ny adress, och vips var taxibilen borta. Annas ögon fylldes med tårar när hon tänkte på sin frånvarande man. Hon skyndade sig in i huset och låste alla dörrar. En kort stund log hon mot sig själv i hallspegeln, när hon såg sin nya byxdräkt. Den var blommig och skulle dölja eventuell övervikt. Anna tog upp sin sko och krossade spegeln, när hon upptäckte att det inte stämde.
Som så många gånger förr gick hon till frysen och tog fram sin glass och chokladsås. I skafferiet hittade hon en påse godis som hon strödde över glassen. Sedan slog sig ner i soffan och åt upp allting på tjugo minuter. Därefter gick hon till köket och drog fram all choklad som hon kunde hitta. Hon slängde allting på golvet och begravde sig av begär. Här var hon älskad.
Men någonstans mellan känslan av oövervinnlighet och makt, kände hon sig mindre än någonsin förut. Hennes mage var full, men hennes hjärta var tomt. Kärleken övervann allt hon någonsin hoppats på, enbart för att krossa henne.