När jag klär av dig ditt skinn så växer det små blommar ur dina vener, blodet formar

sig till mönster som satelliter kan se, jag kryper på marken och slickar varenda

droppe medan du andas självbelåtenhet, drar ut varenda ven ur kroppen på dig,

stickar en tröja av dem och sätter på din hund, han kastar sig ur min psykos och

attackerar grannens fyraåring, grannen skriker, du vrålar ut ett skratt, golvet

kommer upp och slår mig i huvudet, jag kramar golvspringorna, trösklarna ålar sig

och försöker fly undan dina steg, jag försöker prata ditt språk och du svarar med en

sång, blommorna har vissnat, du är kött utan blod, och våra konversationer drar på

sig ett skimmer av verklighet, våra ögon möts och just där dör ögonblicket.