Glor på bedövade ansikten, lägger mig på rygg mitt i tågvagnen, någon tittar upp, en annan snarkar in. Små händer utanför fönstren vill komma in, tomheten brer ut sig mellan sätena, tystnaden hos oss smeker våra kinder. När mörkret brakar in från den andra vagnen har vi redan förutsett den och sagt adjö till vår sociala status. Den är begravd i plånböcker, jackfickor, skramlande ölburkar. En kvinna i 50-årsåldern ställer sig upp med böjd nacke och gör en ritual, mumlar några väl valda ord. Jag ser snart ingenting men famlar mig upp igen. En brännande hetta kommer framifrån, en isande kyla bakifrån. Det bankar allt hårdare utanför , någon öppnar ett fönster och den mumlande kvinnan protesterar hysteriskt. Tåget går så snabbt så allting skakar. Jag känner nu händer på mina anklar, trevande, frågande. Inför den åstundande fasan väljer jag att le.