"Vi är inte längre desamma", sa jag
och du ville inte förstå, stirrade stint omkring dig
sen grät du
jag såg en struktur raseras, en livsplan till spillo

Vi hade vidrört varandra, kött och själ
och vi skapade oss ett liv, kring en delad livsvärld
vi kom att dela en hemlighet, se det stora mönstret
vi kom att dela säng, men inte längre

Det gemensamma mål
vilket vi hade färdats mot
gick upp i rök, intet att sikta vid horisonten
Kunde. Inte. Andas

Hur kan man se en människa krackelera
utan att trampa på skärvorna?
Vid spillrorna som var vårt liv
grät jag, hejdlöst

"Jag är tom", sa hon
när gråt övergått till tystnad
och beskrev det vakuum vi lämnat
inom oss, mellan oss

"Hur gör vi nu?" frågade jag
"Kan jag fortfarande ta på dig?" frågade hon
"Kan jag fortfarande kyssa dig?"
och jag var tyst

Vi kysstes
gick och la oss
och med rödsprängda ögon såg vi på varandra
höll i hand - hårt