Vi är en sörja av gående, vi vandrar långt, länge, tyst. Vi stirrar, men aldrig på varandra. De flesta bär på något, men tyngden verkar få en del att se sig om, som om trappor eller stolar kan hjälpa dem. Bland stank och falska juveler kroknar många på svaga ben. Någon ler och förstör stämningen. En grå kvinna med hopsjunken kropp släpar sig fram utanför fönstret, stannar till och tittar mot oss. Vi brännmärker henne genast.