Kan inte beskriva det vackra, när molnen kysser varandra för att sedan glida isär
när tackan ömt knuffar på sitt lamm, och ett annat skriker i förtvivlan

Det är omöjligt, får inte ut det, kan inte ta på det, kan inte få en kontakt, med det smekande gräset under mina fötter, de nyutsprungna bladen som rör mina sinnen

På trädgårdsstolen bredvid, den vita rostiga med snirklande 1800tals-mönster som påminner oss att precis allt är förgängligt
På stolen bredvid – där försvinner mina ord, där tar himlen över och visar sin mäktiga kupol, viskar att vi bara är en liten prick
På stolen bredvid ligger orden och spiller över, drar sig ner mot grässtråna, gömmer sig bland vitsippor och höstgamla löv

I verkligheten bredvid förnimmer man sin granne
Den för ibland in sin hand och vrider om skönheten, gör den platt och markant brutal
I sina bästa dagar är den bara tyst, sakta tröstande, men utan verkan