När jag föddes 1958 fanns det ingen möjlighet att fastställa min diagnos. PCD. Diagnosen fick jag först när jag var 25. Det krävdes ett elektronmikroskåp för att kunna fastställa det. Jag blev både glad och ledsen. Nu fick fick jag förklaringen till de många infektionerna. Jag skrek mycket på nätterna när jag var bebis. Ganska snabbt blev jag ett så kallat: Öra-Näs och Halsbarn. Det blev flera besök hos doktorn varje vecka. Han fick sticka hål på mina trumhinnor och spola bihålor. (Nog med tråkigheter nu :o) Jag hade en mycket lycklig barndom, med en underbar mor som var hemmafru. Jag föddes i Göteborg, men levde mina första 4 år i Stockholm. Jag var redan från första början väldigt fascinerad av det motsatta könet. Enligt min mor, så hade jag min första flickvän redan vid fyra års ålder. Hon var två år! Ja, det gäller att börja i tid. Jag gick i en lekskola som låg 200 meter ifrån vår lägenhet. En dag, när vi var ute på promenad så gick vi till lekparken som låg utanför vårt hus. Vi bodde på första våningen och mamma stod på balkongen. Där såg hon hur jag gick hand i hand med en liten mörkhårig flicka. Hon var givetvis mycket söt! Och själv var jag blond med gröna ögon. Jag hade turen att födas med så kallat flicktycke. Satt i sandlådan med min flickvän och vinkade till mamma. Jag anser ju att det kvinnliga könet är helt överlägset, med ett mycket rörligare intellekt. Detta var också min morfars åsikt. Han skulle hyllas med tal på sin 50-års dag. Efter ett par minuters tal så reste han sig upp. Sen sade han: " Ni håller tal till fel person, utan min hustru Elvira hade jag inte varit där jag är idag." Det lär ha blivit väldigt väldigt tyst. Min mormor sade många år senare till mig, att det var den finaste komplimang hon någonsin fått. Vi flyttade till Göteborg när jag precis fyllt fem år. Vi bodde ett tag i en lägenhet, och väntade på att vårt radhus skulle bli klart. Det är också ett atriumhus, så det är helt fyrkantigt med en liten trädgård i mitten. Detta tyckte våra papegojor och undulater mycket om som flög runt,runt från morgon till kväll. Vi hade också hundar och ett tag nio hamstrar. De fick barn, därav antalet! Deras bur var öppen dagtid så det gällde att se upp var man satte fötterna. Jag var sju år när vi flyttade in. Det låg en skola alldeles i närheten. Jag behövde bara gå igenom en park och över en fotbollsplan, så var jag där. Vad spännande det var att börja. Detta var en mycket trygg tid. Vi låste aldrig ytterdörren under dagtid. Det finns små smala vägar med gatsten som går mellan husen. Ja, väg är väl fel att säga. De leder ju ingenstans utan är bara till för att man skall kunna parkera utanför sitt hus. Vi hade en väldig tur, för det flyttade in barnfamiljer i nästan alla hus. På vår gata finns det sju hus, och socialt sett blev detta paradiset för mig. Sammanlagt i området finns det 44 hus. En del med en liten övervåning, och så enplanshus. Det är i ett sånt jag bor. Till något helt annat. Mina föräldrar sa tidigt till mig: "Vad du än har gjort, så kom till oss först. Du kan alltid prata med oss." Detta räddade antagligen livet på mig den 17 december, 1975. Jag var 17 då. Jag var på en fest hos en kompis. Stod i köket med en halvliters ölsejdel. I den hällde jag i en kvarting vodka och lite apelsinjuice ovanpå. Gick till stereon och satte på Lou Reed "Rock n roll animal". Jag har alltid älskat att dansa, började redan i fjärde klass. Brukade stå i vardagsrummet och dansa framför spegeln. Jag stod där framför stereon med sejdeln i den ena handen. Och med den alltid närvarande cigaretten. Började när jag var 14. Efter ett tag var sejdeln tom. Nu fick jag helt plötsligt för mig att jag ville ha en varm korv! Det låg en korvkiosk några hundra meter bort. Mina vänner var ju inte heller nyktra. De såg dock att jag var lite extra berusad. De utsåg väldigt klokt en följeslagare. Det var 10 minusgrader ute! Jag lyckades köpa en korv och äta upp den. Sen började problemen. Jag gick rakt i en lyktstolpe som knockade mig ett tag. En polisbil råkade köra förbi. De frågade min följeslagare om de skulle ta hand om mig. Han fanns sig dock snabbt och sa: "Nej, det behövs inte. Vi är på väg hem till hans föräldrars hus. Det ligger alldeles i närheten." Jag hade nu hämtat mig och vi gick tillbaka till festen. Där höll alla på att klä på sig. Vi skulle ner till stan och gå på disco! Vi gick till busstationen och klev ombord. När vi kom till Götaplatsens hållplats så kräktes jag ner halva bussen. Nu gällde det att fly. Hela gänget gick av bussen. D. som var en av mina bästa vänner sa:"Sätt dig här på bänken och vila. Du kan komma efter sen." Det var ju inte så jävla smart tänkt! Hade antagligen fryst ihjäl då. Som tur var ringde det en varningsklocka i mitt huvud! Att alltid kontakta familjen vad jag än gjort. Nu var jag ju långt hemifrån så det gick ju inte. Men min underbara mormor bodde på Götaplatsen i en lägenhet. Jag sa: Nej,nej ta mig upp till mormor. Detta tyckte han inte om. Han var ju själv berusad. Och träffa henne ville han inte i det skicket. Motvilligt släpade han ändå upp mig dit. Väl avlämnad, så tog min älskade mormor hand om mig. Hon tog in mig till jungfrukammaren och la mig på sängen. Hon ringde mina föräldrar och pappa satte sig i bilen. Jag lyckades inte ligga kvar på sängen, utan ramlade ner i golvet hela tiden. När pappa kom och såg hur det var ställt, så ringde han mamma. Hon kom väldigt snabbt. Jag var nu inte kontaktbar alls, så de körde mig till sjukhuset. Detta har jag fått berättat för mig, för jag var ju helt väck. Det enda jag kom ihåg, var ett vitt ljus. Någon frågade mig: "Vilka är det du har med dig?" Jag minns att jag svarade, att det nog var mina föräldrar. Jag försvann sen in i dimman i 6 timmar. Om jag magpumpades, vet jag inte. Klockan 5 på morgonen, nästa dag vaknade jag upp. En doktor undersökte mig och gav klartecken till hemresa. Mina stackars föräldrar hade suttit där troget hela tiden. När vi åkte hem satt jag i baksätet och pratade med en kompis. Han kallades för "Fimpen. Vilket jävla smeknamn! Min mamma blev väldigt orolig. Det fanns ju ingen kompis i bilen! Nåväl. Mina föräldrar bäddade ner mig och jag sov ett par timmar. När jag vaknade så mådde jag ju inte så bra, och skämdes enormt. Mina föräldrar låg och sov. Jag kände att jag inte skulle klara av att möta dem. Jag klädde på mig och smet ut. Måste åka till mormor, tänkte jag. I en tobaksaffär bredvid spårvagnshållplatsen köpte jag boken "Hajen". I denna bok på de första blanka sidorna skrev jag senare ned vad som hänt. Mormor tog emot mig väldigt snällt. Hon gjorde smörgåsar och underbar varm choklad. Jag gick sen in i jungfrukammaren för att läsa. Mormor ringde mina föräldrar så att de inte skulle oroa sig. Dagen gick och jag sträckläste boken. Min mormor sa ingenting om gårdagen. När boken var färdigläst så var det dags att åka hem. På spårvagnen förberedde jag mig. Det skulle inte bli kul alls att möta Mamsen och Pappsen! Vi satte oss i köket och pratade allvar. De var inte på gott humör. Jag redogjorde så gott jag kunde om gårdagen. Ingen av mina vänner talade någonsin om vad de konsumerade. Men det gjorde jag. Vi samtalade ganska länge och sen fick jag gå och lägga mig. Jag hade fått lova att sluta med sådana här dumheter. Och jag blev mer eller mindre helnykterist, ett tag :o). Detta var 70-talet och vi festade ganska hårt varje helg. Alla gjorde det. Mina kompisar och jag började redan som fjortonåringar att dricka mellanöl och vin. Det var inget konstigt med det. Sensmoralen blir här: Om ni har barn. Eller ännu hemskare tonårsbarn. Låt dem veta att de alltid kan komma till Er, oavsett vad de gjort.