Du sa att du aldrig skulle lämna mig, att jag alltid skulle få vara med dig. Och det var ingen lögn – nej.
Du ger mig ingen sömn. En mardröm.
Minuterna kryper fram – skynda.
Du nyper tag i mitt hjärta, kramar det hårt. Du gör det bara svårt, att släppa taget om din omslutna hand.
Som sand i ett timglas sipprar du ner förklädd i tårar utför min kind.
Klädnypan som håller samman bitarna av mitt styckade hjärta har passerat sitt bäst-före-datum för länge sen, den singlar ner i tarmen som saknar mat och gnider sig i magsäcken så att lejonen ryter.
Men jag hör inte oväsendet.
Jag känner inte hungern.
Och tåren är nu ett hav, där den flyter.

Ett rep, en kniv, en burk med färgglada piller skulle underlätta.
Tvungen att stänga av hjärnan, tankarna blir en rysare, jag blundar.
Du lovade att inte lämna mig, det gjorde du aldrig – för ditt hjärta övergav dig.
Så tom, så kall.

Omsluter mig på alla sidor, ingen rör min själ – kryper ner i mitt skal.
För av mitt hjärta finns det inga bitar kvar.

Ramar in dig bakom galler.

Och den mur jag byggde upp - faller.