Säger aldrig ditt namn högt längre.
viskar det bara tyst för mig själv,
när sömnen omsluter mig.

Jag är rädd för att prata för högt,
vill inte att någon ska råka höra,
orolig för vad dem ska undra.

Minnena av dig blir allt flera,
och snart går det åter igen att ta på,
som den verklighet jag lever i.

Du stryper livet ur mig,
och utan att ens existera,
får du all min tid jag har över.

Jag börjar bli rädd för mig själv,
kan inte längre kontrollera mina tankar,
utan tvingas möta dig och vårt gångna liv,
varje natt som går,
om och om,
Igen.

Jag börjar bli rädd för mig själv.
Säger aldrig ditt namn högt,
men jag tänker det tydligt nog,
för att det ska eka genom luften.