Tids nog
hamnar vi alla där,
gnisslar på samma spår
och slutar fundera
över hur vi egentligen mår.
Vi säger att vi tar en dag i sänder
medan det vi egentligen gör
är att räkna våra ränder
och drömma oss bort
till milslånga sandstränder.

Vi är nöjda som det är,
lilla landet lagom
mår sådär lagom,
drömmer sådär lagom
och klagar sådär lagom.
Få vågar ta till orda,
för majoriteten är sådär välsmorda,
inget gnisslar förrän vi går in i väggen
och önskar att någon annan fått ta smällen.

Förtegen är lika med att vara för egen,
här är det livsfarligt att gå i rad,
få skoskav
och vara konsumentslav.
Vi ska stå starka,
ge fan i att snarka
för att kanske en dag börja knarka.

Tids nog
hamnar vi alla där,
bråken bryter ut
och vi glider abrupt isär,
orkar inte hålla kvar
när vi inte längre
har några svar på tal.

Tids nog
hamnar vi på ändlösa dagarnas dag
och går i samma spår
som ger småsår.
Håll då hårt kvar i den framför,
för denna någon kan bli din enda vän,
den som faktiskt kan komma att betyda något sen.
Solen ska stå högt på himlen
tills den ger upp och kväver alla våra sinnen.
Tills dess får vi inte ge upp,
utan får likt fan gå upp med galna stadens tupp.
Det kan det vara värt,
så se dig omkring
och förundras över det vackra i vår ändlösa resas väg.