Räknar brännsår på insidan och det känns som hela hjärtat är fullt av dem efter att det slog så hårt utan att jag kunde stoppa det. Inser sedan att vissa saker kanske är för fina för att man ska få mer av det när man vill det och för bra för att man ska få bli van med det.

Det händer att ångestladdningar bryter över sin bristningsnivå då och då. Minns att du sa att jag var någon medan jag samtidigt tänkte att jag faktiskt inte var någon alls. Nu känns det som jag är ingen och ingenting. Min hjärna har en förmåga att röra ihop saker så att jag förstör det jag var rädd om trots att det bara var en tanke och fantasi.

Jag är inte lycklig lottad men jag skulle kunna bli det. Jag trivs i ditt sällskap, det är det enda jag vet och för mig räcker det just nu. Jag vet inte om jag gjort fel eller om jag tror och bara tror allt illa om mig själv och att saker bara rinner ut i sanden och går sönder för att det oroar mig.

Paranoia är något jag dras med och det är ödesdigert då allt kan vara okej och bra men bara för att jag tror och undrar och oroar så blir allt som jag befarar bara för att jag beter mig som att nåt är fel. Jag skapar felen i allt jag håller av och det är det som gör att jag förlorar det. Jag leker finn fem fel med varje händelse och allt jag sagt och gjort i närheten av dig och det slutar med att jag hittar flera hundra fastän de inte kanske finns där för dig.

Om jag bara lät saker vara som de är, inte tvinga det vara svart eller vitt, då hade jag sluppit slåss och tampas med onda tankar som förpestar min skalle och gör att jag inte kan andas på kvällen.

Jag önskar att det går att rädda, var nu vi var påväg eller var vi nu stannade för att det var fint och jag tycker inte att nåt känns fint längre. Jag valde ditt sällskap framför min egen ensamhet och bara det borde vara smicker, för att jag aldrig gör det.