Mina ögon har varit uppåtriktade idag.
Svårt att omfatta: Bortom det blå valvet
svartnar det i oändlighet.
Under det: Gässens vinkel, kanske 50 eller 60 grader,
vänder troget tillbaka söderut utan flyttlass. 
Du och jag är ett, vi delar vingpar.

Likt gäss, fast på hjul, migrerade vi över
Hallandsåsen som rullade sig i orolig sömn i morgondiset
och nu ligger på andra sidan. Skanska har borrat
ett hål rakt genom bröstet. Men kroppen
är varm, svept i brinnande grönska, och huvudet
vilar med gapande ögon ut mot havet.

Mitt huvud är fullt av en flock cirklande ormvråkar
som också de är på väg söderut.
Vi sjunker, landar. Allén flinar som en dålig tandrad,
tuggar sakta den skånska åkerjorden.
Vid linneduken och ljuset, i Tunneberga Gästgifveri,
är det du och jag, småpratet och kallskuret.

Klockan på väggen slår 14.00, taltrast, 15.00, svarthätta.
Efter fjorton år har vi kanske hittat vinkeln,
kan vila i det och glädjas. Våra flygande ögon är
uppriktiga tillsammans. Förundrade. Tacksamma.
Senare: vi njuter av vildvinet som rinner rött
över murarna i Arild.