I höstens varma färger blir jag rädd. Rädd att bli lurad. Rädd att någon bygger en bro för att sedan, när jag befinner mig mitt på, riva den. Och så faller jag, långsamt men tungt. Sen ligger jag där förlamad på en frostskadad väg med tårar av is under ögonen. I försök att ändå älska stunden pressar jag läpparna försiktigt mot asfalten och kysser den, men då fryser läpparna fast. Och sen ger jag upp.