Luften, så fuktig och kall att den frös andetag till is. Mörkret, så påtaglig och nära att den kvävde allt i sin väg utan minsta ansträngning.
Genom valv och smala gångar knastrade en ung kvinnas skosulor. I sin hand höll hon krampaktigt i en oljelampa vars låga höll täten och visade vart hon skulle sätta sina fötter för att inte snubbla på stenar och andra ojämnheter i hennes väg. Hon kunde inte se längre än tre meter framför sig – mörkret var hungrigt och slickade ljuset med iver. Rysningar skenade över hennes kropp. Väggarna andades ytligt och längtade efter fysisk kontakt. De hade för länge sedan börjat vittra och bakom det kopparröda murbruket skymtade en kall grå bergsvägg.
Den övergivna gruvan hade hemsökt henne i drömmarna. Det var en plats dit hon önskade att hon aldrig behövde återvända – trots att det var oundvikligt – och hon ville låta knäna vika sig av tyngden minnena orsakade henne.
Hon hade lovat.
Tystnaden var så påtaglig att den kunde driva varenda talande varelse till vansinne. Ekot av droppande vatten grinade illa med sin tortyr. Hon ville hålla för öronen och skrika, enbart för att göra sig hörd.
Så ensam.
Ensam.
Ensam.
Vid flera tillfällen ville hon singla ner på marken som ett forntida höstlöv och splittras i tusen bitar. Vid flera tillfällen ville benen inte längre bära henne. Vid flera tillfällen ville oljelampan dra en sista suck och slockna. Mörkret skulle då dansa och sluka det sista som återstod av hennes varma kropp
Hon hade lovat.
Lovat.
Lovat.
Det fick henne att fortsätta framåt. Evigheten stod på tröskeln och knackade på dörren, ville göra sin närvaro känd. För den unga kvinnan var det omöjligt att räkna tiden som gick – det kändes som att hon gick i cirklar. Den mentala kartan hon bar med sig visade sig vara opålitlig. Hon mindes, men gruvan spelade henne spratt, tvingade henne in mellan väggar hon inte kände igen.
De hade varnat henne för det här – för att gå vilse. Hon var tvungen att göra det, tvungen att hitta fram. Mycket stod på spel och hon var en viktig bit i pusslet – men det saknades en pusselbit till.
Hon måste hitta fram.
Hon hade lovat.
Plötsligt var det som en uppenbarelse. Dörren hon letat efter – ett ogenomträngligt pansarblock med vridhandtag och hänglås av rostig metall. Kvinnan stod och såg på den med stora ögon. Den såg inte ut som hon mindes den – men den skrek med samma desperation. Osynliga klösmärken sved ytan och vredet längtade efter att få blöda fritt. Med darriga händer letade hon fram nyckeln som passade i låset.
Ett klick.
Ett krafttag med händerna om vredet.
Pansardörren gled upp med smärtsamt gråtande gångjärn.
Det första som slog henne var stanken – som en tidvåg av bedrövelse. Kroppsreflexen var oundviklig och hon kräktes motvilligt på sina kängor. Hon visste att tiden var knappt och tvingade sig att samla sig varpå hon torkade munnen med armen. Marken var knölig när hon klev in över tröskeln – den var täckt av frusen avföring.
Hjärtat skenade och ville riva sig upp ur strupen. Med allt mod hon kunde utbringa stannade hon till vid vad hon trodde var rummets mitt. Oljelampans låga flackade i takt med handens darrningar.
Då kände hon det.
Han var här.
Alldeles för nära...

Med ett djupt, darrande andetag viskade hon:
”Det är dags.”