ett par brunnar
springer omkring i fröjd
förnöjsamt hoppfulla
alltid

jag närmar mig
idag blir det en spik

de stannar i det uttrycksfulla
kolsvarta, ändlösa, vidöppna
samma konstanta ett leende

jag ser ner i dem
fingrar på spiken
kastar ner den
ser den glimra

en avlägsen morgonstjärna den är

de fortsätter leka
leva i sig själva
jag betraktar dem

vänder om
kliver ut genom horisonten
letar efter annat än spik

men endast det bästa är gott nog
och jag förblir en själlös himlakropp