Ingen av oss har gett eller fått
ett smeksamt omtag på tio år

Våra steg tysta
som de krigares i vars spår vi går
Kommer upp bak dig
längtan vågat fram
armar om din slanka mitt,
-anar kupolerna

Inte ens Han kan stoppa oss nu
vi är beskyddade av Manitou
ett livselixir att sniffa din nackes osynliga strån,
Det som varit så frånvarande är
supernärvarande

– vuxna återfår barndom genom
att kännas

Inte ens ståndet står ut i jämförelse

Snart kommer vi i vår skörhet
Men det är att stå så här när
som är oss mest kär