Jag vet precis vad som måste till för att bryta denna tjäle. Jag vet att inte ett ärligt ord kommer ur mig så länge jag uppehåller mig med betryggande visioner. Jag vet att det enda sättet att rädda mig själv är att se mörkret - och ENBART mörkret. Det är inget farligt, kan inte skada. Det är bara tingens natur och världens gång, vilka jag själv är del av. Jag stirrar ut i mörkret, och visst stirrar det tillbaka. Men detta är mer än en matt, ytlig formulering. Innehållet är att vi är ett och samma, mörkret och jag. Och att vi så i vår konfrontation, när vi väl förstår vad vi ser, blickar IN I OSS SJÄLVA.

Det finns ingen räddning. Förstår du inte? Du ska dö, alltid snarare än du tror, och evigt utplånas. Finns det något du vill ha sagt? Något du vill förändra? Eller är denna tillvaro precis det paradis du drömde om? Fast det är väl detta som är det eländiga; att du fortfarande DRÖMMER? Överallt är dessa löften verksamma, försöker mäktigt betvinga eller förrädiskt förföra, och sipprar alltid in i dig på ett eller annat sätt. Löften om en framtid. Hopp om att dina små strider inte är förgäves. Att det finns en plats för dig i denna värld, om inte just här så i alla fall inte långt härifrån. Att allt du behöver göra är att FÖLJA.

Vi är inte rustade att stå emot krafter som redan innan vår tillblivelse verkat i eoner. Vi är domesticerade att greppa efter de halmstrån vi räcks, att lydigt klamra oss fast vid minsta lilla hopp. Inte för VÅR skulle, inte för att vi själva har ett värde. Utan för att den stora viljan ännu har användning av oss. Ett bytesdjur flyr med all sin kraft, men när det väl fångats, och dess öde därmed beseglats, ligger det stilla och låter sig ätas; det fanns här ingen nytta i att utveckla en kampvilja. Tron på det subjektiva livets ovärderlighet skingras snabbt om man så bara blickar ut i naturen, och ersätts istället av insikten om EN ENDA överhöghet. Och i denna bestämmande instans har ingen människa del; i den mån en enskild människa ses utöva makt så är det alltid bara som vasall. Allt vi äger har vi fått till låns, med det underförstådda motkravet att vi använder våra resurser "produktivt". Att vissa investeringar går om intet är oundvikligt. Men livet är en kallhamrad ekonomi som enbart har sin egen maximering för ögonen; själv är du bara ett kärl, ett konto, en siffra. Ingen bryr sig.

Innan vi ser hur vår värld stammar från enkla primaldrifter, lika råa som uråldriga, kommer vi konsekvent missta oss i fråga om vad vi bör ta på allvar. Alla våra otaliga viljor, förhoppningar och drömmar. Allt strukturerat och normaliserat - hur mycket vi än tror oss själva vara något unikt. Hoppet fanns redan där, det uppstod inte med dig, i dig, utan är den morot varje levande varelse alltid jagat efter. Bara olika skepnader, bara olika förklädnader. Bara den långt gångna sofistikeringen, bara samma gamla illusionskonst människan alltid haft som sitt gebit. Faktum är att INGET förtjänar att tas på allvar - vilket förstås låter som ett stort skämt. Faktum är att hoppet, drömmandet, den blinda tilliten till livets godhet... är vad som gör vår tillvaro riktigt sketen, då vi i detta är oförmögna att se och infinna oss i vad som verkligen är. Men att som filosof beskylla människan för dålig verklighetsförankring förmår symptomatiskt nog bara att locka till skratt.

Jag måste ständigt mana mig själv mot avsatsen. Jag är känslig, störs så väldigt lätt ur kurs. Behöver lång, ostörd tid i total ensamhet. Alltid ett projekt, alltid en kamp - att släppa taget. Allt måste glömmas, allt måste ges upp. Mörkret måste falla, över allt och alla, så att det inte längre syns någon väg ut. Människans bild av hopplöshet är oftast bara denna desperata vattentrampning uppe vid ytan, när man fortfarande söker något eller någon att hålla fast vid. Hur många har sett dess andra sida? Den förlösande känslan när man tillåter sig att sjunka. Att ta ett sista andetag, väl medveten om att det är just det sista. Att ärligt säga farväl, lugnt och stilla sluta ögonen, och andas ut. Tystnad. Mörker. Sedan: insikten att man ännu lever. Att man nått den punkt där man vetat att allt ska ta slut, bara för att upptäcka att det fortsätter.

Vad du tror dig behöva, dina hopp och drömmar om livet, det syre du lärt dig är livsviktigt, går att klara sig utan. Nej, ännu värre; de har varit direkt skadliga. De har fått dig att tro att du är svag, att du inte förmår något alls om du inte leds av en kraft, och att du därför aldrig kan vara annat än ett redskap för livets ändamål. Varför måste hopplösheten vara så skrämmande? Varför måste den alltid bortförklaras, behandlas, alternativt bespottas och förlöjligas? Varför måste människan utan hopp vara så frånstötande för oss, att hon måste skys och avskys? För att detta är vägen ut ur grottan. Det må vara hänt att någon enstaka hittar den, men ingen ska få för sig att följa efter; så säkrar systemet sin egen överlevnad.

Filosofin leder bort från livets vilja. Den är det enda som kan skänka frihet, från bojor vars tyngd människan tyvärr vant sig vid. Genom hopplöshet, ensamhet och sysslolöshet visar den dig vad du är: ren tomhet, en del i det oändliga mörkret. Men med denna insikt ges också möjligheten att för första gången bli något annat.