Universum expanderar. Avstånden ökar ständigt. Visst händer det ibland att himlakroppar närmar sig varandra, visst händer det ibland att vi kolliderar och sammansmälter till ett. Men denna starkaste attraktion är astronomiskt sällsynt, utgör egentligen bara anomalier i planeternas annars så förutbestämda banor. Kärleken är så mycket skörare och otillräckligare än vad vi skulle önska, och varar oftast alltför kort. Samtidigt är den det enda vi har att sätta vårt hopp till. Tidspilen pekar mot förensligande, isolering, mörker och kyla; ALLT ska tids nog slitas sönder, och bli till evigt enskilda partiklar. Även du. Även jag. Även VI. Det är meningslöst att fundera över mål och resultat, för vi vet hur det slutar, hur ALLT slutar. Frågan är en tidsfråga, en fråga om vad vi HINNER. Under den korta stund vi nu har tillsammans... hinner vi älska? Eller är vi upptagna med annat?

Världen är idel tomhet, idel mörker. Och det är detta mörker som skapar och utgör rummet, just genom att det ÖKAR. Genom distans, genom åtskillnad, föds multituden. Utslungade från det centrum där allt varit ett är vi plötsligt skilda och olika. Livet, som vi känner det, är beroende av denna olikhet, likt vårt universum är beroende av det ständigt expanderande mörkret. Det är ett och samma, alltihopa. Samma kraft som driver planeter, atomer, och människor ifrån varandra. Rädsla förutsätter olikhet, olikhet är åtskillnad, åtskillnad är distans, distans är rumslighet, rummet är tomhet, tomheten är mörker. Och detta mörker är vår värld. Detta är vad vi vandrar genom, vart vi än är på väg och vare sig vi vill låtsas om det eller inte. Att vi om och om igen går vilse är ofrånkomligt. Likaså att vi om och om igen stöter bort varandra, tappar kontakten och försvinner åt skilda håll. De allra flesta ger vi inte ens någon chans, något som heller inte rör oss det minsta; rädslan är så grundläggade att vi aldrig blir medvetna om den, annat än i undantagsfallet. Då mörkret drar sig undan, då avståndet minskar. Då vi för en stund inte längre är rädda, utan vågar komma varandra så nära vi i vårt ursprung egentligen är. Kärleken är detta exceptionella undantag. Men mellan de sporadiska och alltför korta soltimmarna härskar en och samma oförsonliga natt. Detta är vår värld; världen ÄR rädsla.

Vi måste veta från vilket håll soluppgången kommer, så att vi kan stå vända åt rätt håll. Vi måste öva oss att se världen som den är. Det finns ingen himmel, det finns inga gudar, det finns ingen värld av ljus; förutom mörkret är VI det enda. Men i denna insikt skiljer vi också ut oss själva från mörkret; vi ser att fastän vi är trasiga och splittrade så är vi till vårt väsen något ANNAT. Vi är spillror av ljus. Vi är de sprängda resterna av det gudomliga. Ska kärlek, ljus och gudomlighet infinna sig i världen, så är det genom oss det måste ske, hur otillräckliga vi än känner oss inför detta uppdrag. Och söker vi efter något annat än tomhet... så måste vi vända oss mot varandra. En gång var vi alla en och samma vita energi. Från alltings centrum strålar vi nu, bortåt, alla ämnade att lysa upp vår egen del av det oändliga mörkret. Snart är avstånden för stora, snart ser vi inte längre varandra, och strålar vidare, ensamma i evighet. Men det är inte ÄN, inte NU. Än finns fortfarande tid. Tiden är vår möjlighet, tiden är vår resa. Tiden är ljusets rörelse genom mörkret. Tiden är VÅR, vår chans att vara nära och se varandra. Att för en stund se klart och tydligt vad som är viktigt, och låta hela världens mörker och rädsla försvinna i periferin. Vi kan verkligen nå fram, vi kan verkligen se och värmas av varandras ljus; att vi till slut måste lämna varandra ändrar inte detta. Inget dör någonsin. Allt blir bara slutgiltigt ensamt. Livet är bara en del av tiden, en del av den ändlösa resan - eller en förberedelse inför den, om man så vill. En BÖRJAN. Frågan är ställd: vad vill du bära med dig, in i evigheten? Livet är din enda chans att svara.

Det måste sägas: det ÄR bråttom. Ska vi älska, ska vi förverkliga den potential till kärlek vi bär på, så måste det ske NU. Förgängligheten är på så sätt inte något som förtar livet värde - tvärtom är detta det enda som förmår oss att behandla tiden som just så ovärderlig den i själva verket är. Vetskapen om döden är vad som krävs för att vi ska hålla oss vakna, hålla ögonen öppna, och så kunna skilja på ljus och mörker, på viktigt och oviktigt. Det är så lätt att BRY SIG, om de oviktigaste ting, vilket förstås inte är något annat än att ge efter för rädslan inför det verkligt viktiga. De gånger jag ses utstråla det största lugn och styrka är jag samtidigt alltid i största desperation. Men detta är allvaret jag behöver, detta är den befrielse som kommer med att inte längre bry sig. När allt världsligt genomskådas som det tomma rum det är, när vi förstår det meningslösa i att springa runt där och leta, och istället bara vill försvinna in i varandras ögon... då är vi REDO. Och på samma sätt som en närhet till döden krävs för att vi ska kunna uppskatta livet, så krävs en närhet till ensamheten för att vi ska kunna uppskatta andra människor. Det finns en slags bortskämd lathet hos de som inte lever med vare sig döden eller ensamheten för ögonen. En lathet som håller oss nere, som skymmer vårt ljus, som sakta kväver vår eld. Som gör oss oförmögna att uppbåda den KÄNSLA och VILJA som krävs för att nå fram, som istället håller allt och alla på bekvämlighetens avstånd. Och bekvämligheten är förstås bara ännu en av rädslans skepnader. Livet är ett löfte om en början. Men det är ett löfte som sällan infrias, som alltför ofta förblir bara ett löfte, för att vi istället väljer att tveka.

Vår rädsla för varandra kommer av att vi flyr undan verklighetens yttersta villkor. Vi blundar för mörkret, och ser då inte heller varandra. Rädslan är så VÅRT EGET VAL. Vi behöver inte följa dess strukturer, men vi gör det ändå. Vi väljer gång på gång att leva i en mörkare, kallare och mer kärlekslös värld än vad som vore möjligt. Vi väljer gång på gång att låta avstånden växa, tills vi inte längre kunde närma oss varandra igen, även om vi skulle vilja. Vi väljer gång på gång att stänga ute andra människors ljus från våra liv, för att slippa påminnas om vad som är viktigt och istället kunna fortsätta i det trygga och bekväma. Vi måste så ställa oss frågan: vill vi verkligen LEVA? Eller bara ta oss igenom livet levande? Det senare är förstås en omöjlighet, och vi måste så välja livet, trots att detta är det farligaste vi kan göra. Självklart kommer vi att göra mängder av fel. Självklart kommer en hel massa saker att gå åt helvete, självklart kommer vi att uppleva mycket smärta. Vi måste låta allt detta hända; vi är bara människor. Vad som helst är dock bättre än att vi klamrar oss fast vid och försöker upprätta en obeveklig fixpunkt, att vi drömmer oss bort i fantasier om permanens - för detta sätter oss i en metafysisk ensamhet, värre än all ensamhet vi kan uppleva här på jorden i det att den fråntar oss själva MÖJLIGHETEN till kontakt. Om vi inte håller öppet för ALL förändring, så är livet egentligen redan förbi. Detta står oss förstås fritt att välja, går inte att klandra som något moraliskt fel. Det har valts, väljs och kommer fortsätta väljas, om och om igen. Men för de som ser de yttersta villkoren framstår det bara som så onödigt och bortkastat. Den där permanensen får du, förr eller senare, och det vare sig du vill eller inte. Förändringen har vi bara detta korta tillfälle att uppleva. Kan vi inte bara tillåta oss själva att leva?

Visst är vi kroppsliga varelser. Visst finns det omständigheter - en kemi och psykologi inom oss, en naturlig men också konstruerad värld utanför oss - som ibland gör det lättare, ibland svårare. Visst finns det genvägar, liksom det också finns senvägar. Men vi kan inte låta något av detta förringa kärlekens möjlighet och verklighet. Kärleken FINNS, oavsett hur sällan vi når dit eller hur länge vi har lyckan att få stanna. Och om vi vill, om vi är beredda att viga våra liv åt det, så kan vi bli bättre. Själv får jag allt svårare att förstå mig på människornas val. Själv ser jag så skinande klart att DETTA är det enda verkligt värdefulla, och offrar så också allt annat, i den mån man här över huvud taget kan tala om "offer"; att släppa taget om värdelös gråsten för att istället få flyga, fritt och uppåt, är inget svårt val att göra. Jag tror på fullaste allvar att vi har detta val, och jag övar mig ständigt att se. Bortom våra beståndsdelar, bortom kött och blod, mot det odefinierbart annorlunda jag vet att vi är. Om vi vill springa till varandra... varför låter vi bli? Om vi vill älska varandra... varför gör vi det bara inte? Allt blir så fånigt när man ser i vilken absolut utsträckning vi själva skapar våra hinder, när man vidare ser hur mycket av vår struktur och tankeverksamhet som går åt till att undfly just detta faktum, bara på grund av rädslan inför att behöva ta ansvar för våra liv. Ibland kan man inte annat än skratta. Ibland inte annat än gråta, åt precis samma sak. Vi kan se det som en komedi, vi kan se det som en tragedi, men det är alltid samma skådespel som upprepas. Det som berör på djupet är att förstå, att skådespelarna är fast i de roller de själva valt att spela - just för att de levt sig in FÖR MYCKET.

Bakom masken finns ljuset. Jag ser det skina genom sprickorna, hur små de än är och hur väl du än försöker dölja dem. Och jag ser det fullkomligt lysa genom de öppningar som alltid måste lämnas för mun och ögon; din blick och ditt leende avslöjar verkligen allt. Ja, "avslöjande"... För det enda som är mer skrämmande än att inte bli förstådd, det är väl att faktiskt bli det? När avstånden minskar mot det obefintligas gräns, när vi med ljuset hastighet rör oss mot varandra, och så upphäver rummets och rädslans lagar... Då känner vi också hur nära vi är att förlora ALLT ANNAT, inte minst inräknat den betryggande människodräkt vi sytt oss själva. Men det finns ingen anledning att vara rädd; det är och förblir bara tillfälligt. Innan vårt livsverk står färdigställt är förändringen det enda givna. Och när det väl är dags att slutgiltigt förlora oss själva... så går det lättare ju mer vi övat.