En flock kajor flög som vanligt över mitt huvud när jag cyklade till jobbet i morse. Först såg jag dem inte, hörde dem bara, mycket nära strax ovanför de högsta, bladlösa trädtopparna. Jag var tvungen att stiga av cykeln och vända mitt ansikte till dem för att få syn på dem.

Kajorna flög i en fas-två-formation, den upplösta, skenbart slumpmässiga tredimensionella struktur som för det mesta följer på den täta, strikta, mattliknande variant som är den primära. Det förra flygsättet innebär att den kollektiva dimensionen övergått till en individuell, där varje fågel flyger i cirklar, antingen medsols eller motsols och samtidigt framåt, vilket denna dag innebar söderut.

Lyssnar man noga på kajflockars skrän märker man snart att det följer ett visst mönster, Så också denna morgon och denna flock. Skränet portioneras ut i binära strängar, genom att ungfåglar ligger en kvartston över de äldre fåglarna. Ungfåglarnas läte symboliserar då nollor och de äldres ettor. På så vis kan kajorna tillsammans skapa binära strängar vilka kan tolkas som meddelanden, budskap, av den som lärt sig avkoda dessa. Det kan då handla om deras positioner i ett treddimensionellt koordinatsystem, nuvarande eller kommande väderförhållanden eller planer för dagen. Eller bekäftelser: "Vi är här nu och där är du." Även sådant bortom vad jag kan förstå.

Denna morgons fåglar berättade att de var på väg söderut för att träffa klanen vars område finns strax söder om staden. Det gällde en viktig angelägenhet, något som dykt upp den senaste veckan som måste åtgärdas och samfällt beslutas om.

Kajorna kan även ställa frågor till mig, angående hur jag mår och vilka planer jag har för dagen. Med hjälp av två olika visslingar, en med hög ton som får symbolisera nollan och en något lägre som får symbolisera ettan, har jag lärt mig kommunicera med mina befjädrade vänner. Varje gång jag översatt mina tankar på detta sätt, möts de av särskilda, uppmuntrande flygrörelser och bfiall.

Vädret frågar jag dem alltid om, eftersom deras prognoser är säkrare än SMHI:s. Denna dag skulle bli solig med hög, klar luft, till skillnad mot gårdagens väderprognos i tv. Kajorna fick rätt, skulle det visa sig. Som vanligt.

Kajor har en egen berättartradition eller kanske kan det kallas historiekrönika, liksom andra kråkfåglar. Traderad via näbben och sättet att flyga. Denna tradition bygger på vad de kan skåda av världen och dess händelser och människornas handlingar från deras särskilda ovanifrånperspektiv. Genom att jag lärt mig tolka deras binära budskap har jag tagit del av deras krönikor, sagor och myter. Först avkodar jag strängarna, och när jag lagt mig att sova för natten översätter mitt undermedvetna under djupsömnen detta till just det som de upplevt ovanifrån, samma ljud, synbilder, dofter. Det är oerhört fascinerande och intressant.

Genom att jag fått mig till livs även mycket gamla krönikor har jag kunnat skapa åtskilliga drömsyner av min hemstad från förfluten tid. T.ex. hur uppförandet av domkrykan sett ut ur fågelperspektiv från medeltiden och framåt. Det gav mig ett helt nya perspektiv på min hemstads historia. Allt får jag dock inte föra vidare.

Denna morgon sände jag dem en aforism som fötts i mitt undermedvetna under natten. När den var klar tystnade flocken först och började sväva runt i en vid cirkel motsols under några minuter, ja, det var som om tiden stod stilla. Deras svar blev att jag inte skulle föra den vidare till människorna, utan den skulle enbart vara något mellan De Bevingade och mig, en insikt som skulle knyta oss samman än mer. Men de skulle skicka den vidare över nejden till grannklanerna i alla väderstreck. Dess innehåll måste förbli okänt för människoflocken.

Just denna morgon sände de även ett tungt, viktigt budskap, ett vittnnesbörd från en i klanen. Något olycksbådande. Jag avkodade det men förstod först  inte så mycket av det varför jag spänt ser fram mot vilka drömsyner natten ska skänka mig. Då kommer jag att förstå. Då vet jag. Då kan jag göra det jag måste göra.