mitt blod är svart
varje vardagsnatt när jag vaknar i sömnen tar kniven och faller från livet
jag antar att jag skulle kunna stoppa det
låsa in stänga ut eller bara omfamna det som helhet
men det är som att jag är beroende av det
mitt andra jag sover medan blodet vill se månsken
så jag släpper taget
låter det andra jaget ta över min kropp
försöker somna om även om jag vet det är fucking mission impossible
svarta tårar
faller lika länge som kniven stannar i huden och jag skriker
det blir en kemisk reaktion varje gång jag får panik
en kortslutning av min kropp när jag ger mig till natten
jag tror jag är den enda som faktiskt känner attacken
mitt andra jag skrattar medan jag gråter tyst
det svarta blodet fräter sönder allt som en gång var mitt
ammunition och en explosion
fatta det var inte jag
mina händer mina tankar men det var inte jag
jag svär
blod
det som flyter fritt i mina ådror och äter upp mig inifrån
det tillhör någon annan
kan inte säga vem
men varje vardagsnatt så kommer han till mig igen
jag är så trött på allt det här jag vill vara som jag är
mitt andra jag tar över medan jag bara svär
jag lossar greppet från mig själv och det känns som om om jag flyger
nittionio procent av människan i mig är lycklig
men det är som att det fattas nåt trots all denna höjd
en procent av mig är trots allt inte nöjd
det svarta blodet
alla versioner av mig samlas i en ritual
skrämmer bort mitt andra jag
och jag hänger kvar
i samma liv som jag alltid haft
vardagsnätter är bara ännu en rädsla
jag begraver mig i känslan av att hitta mig själv
kanske
kan jag övervinna allt bara jag vet vem jag är och vad jag vill i livet
det svarta blodet ska aldrig mer få se mig undergiven