Hur skulle en berättelse som denna börja? Mitt i vintern i landet i norr där tövädret orsakat mörkt gråbrun snösörja i kontrast till det kritvita från de ställen marken fått vara orörd. Droppande istappar från gatlyktorna. Samhällsmedborgarna skyndar fram och tillbaka mellan hem och kollektivtrafik med vetskapen om att dessa skiftningar nu kommer fortsätta i veckor; blött, grått och milt, sedan iskallt och klart med blixthalka och knarrande snö. Den begränsade tid som går till att transportera sig mellan hem och kollektivtrafik är ständigt försänkt i ett obarmhärtigt mörker, såväl vid dagens början som vid dess slut.

De sitter alltid där, på sina ställen, människorna vars tillvaro är tillräckligt outhärdlig för att de ska välja att sitta ute i kylan dagarna i ända med en pappmugg framför sig. På grund av årstiden blir de plötsligt synliga på ett annat sätt. När temperaturen bitvis sjunker långt under nollstrecket blir deras utsatthet likande bitande som kylan. Utanför min lokala matbutik sitter det vad jag har fått till tre individer i skift. Två unga kvinnor och en ung man turas om att samla in bidrag från de samhällsmedborgare som skyndar in i butiken på väg mellan kollektivtrafik och hem. En av kvinnorna brukar ha en bild på sina två små döttrar intill pappmuggen. En gång när jag lade några mynt i muggen lyckades jag efter några språkliga förbistringar klargöra att flickorna hette Felicia och Diana. Den äldsta såg på bilden ut att vara högst sju år. Dagen före julafton hade kvinnan satt upp en lapp bredvid sig där det stod att hon snart skulle återvända till hemlandet och sin familj. Till Felicia och Diana, tänkte jag. Jag tänkte även att det måste varit en samhällsmedborgare som hjälpt henne att skriva lappen.

Nu har hon inte synts till på några veckor. Det är mest den unga mannen som sitter utanför butiken. Häromdagen gav jag honom ett informationsblad jag skrivit ut från Facebook med text som enligt uppgift var på rumänska med hänvisning till två kyrkor i staden som gav nattligt tak över huvud för ”EU-medborgare”. Till min förvåning verkade mannen inte kunna tyda vad som stod. Jag fick huka mig ned bredvid honom och försöka förklara. Jag kände hur han luktade svagt och alkohol. Jag pekade och visade och förklarade att han inte behövde frysa i natt att han kunde gå till de ställen som fanns utpekade på en karta på lappen och där kunde han sova. Han lade båda sina händer mot ena kinden och lutade huvuden lite grann och såg fråganade på mig. Jag bekräftade att han förstått rätt. Han lade en hand försiktigt på min arm och såg på mig med ögon som innehöll så mycket sorg och förtvivlan att det kändes som jag skulle sjuka genom marken, sedan gav han mig flera slängkyssar. Därefter sträckte han fram sin pappmugg som jag såg innehöll en handfull mynt. Tyvärr, visade jag, jag har inget att ge. Sedan reste jag mig och gick därifrån, upp för backen i riktning mot mitt hem. Jag hade bara hunnit gå några meter när jag plötsligt brast ut i gråt. Det var en omedelbar sorg som sköljade över mig och snyftande fortsatte jag upp för backen och hem.

Vad hjälper det att jag går runt och gråter i min enfald för att jag för en sekund råkat stå öga mot öga med den hårda verklighet som alltför många världsmedborgare lever i? Det hjälper inte ett jävla dugg. Sorgen behöver omvandlas till något konstruktivt, till en energi och i förlängningen till handling. Men en förutsättning för detta är att först beröras och för att göra det måste man drista sig till att åtminstone huka sig ner en liten stund och se en annan människa i ögonen och tillåta sorgen och förtvivlan invadera en.