När jag vaknade var jag fortfarande densamma som igår kväll. Eller i natt kanske jag ska säga. Magin fanns ännu i rummet, och jag andades ut. Lättad. Jag var glad över att rummet var så mörkt. Det finns väl inget värre än att vakna i en främlings säng och känna solen i sina trötta, svullna dagen efter-ögon. Främlingar vet jag inte förresten, vi har träffats tre gånger nu. Han är en lugn, avskalad, tålmodig älskare. Så tålmodig att man faktiskt hinner känna efter och njuta medans, inte så att man tänker på njutningen, utan så att den verkligen finns där, är närvarande i en. Och så har han så sköna mellansnack. Jag känner mig speciell. Jag vet att det är ett patetiskt ord, men det finns inget annat. Jag känner mig också som mig själv. Som ett av mina jag, ett som jag tycker väldigt bra om. Den svala, mystiska och filosofiska älskarinnan.

Jag lever inte alltid i jagform. Vissa dagar upplever jag inte alls världen inifrån och ut utan lever som om jag befann mig i tankarna på verkliga eller inbillade betraktare. I bästa fall är jag vackrare och mer spännande då, men det händer att jag ofrivilligt hamnar i huvudet på någon som inte beundrar eller avundas mig, utan rentav föraktar mig. Då vill jag förklara mig, förändra deras blickar, få dem att förstå att allt är ett missförstånd. Jag är inte alls svag och patetisk och tillgjord, det är bara som det ser ut!

Vi pratar om masker. Han bär mask när han fäktas.
– Har du älskat med den på någon gång? frågar jag.
Jag har fantiserat om att fråga honom det. Den inbillade konversationen utvecklas förstås så att vi tar på oss de svarta maskerna av stålväv och tänjer sedan på varandras gränser till det yttersta.

I verkligheten:
– Nej, svarar han. Du då, har du någonsin älskat med mask?
Jag tänker en bråkdels sekund.
– Jag har aldrig älskat utan mask, säger jag.
– Vad djup du är, svarar han. Riktigt, riktigt djup, vet du det.
Eftersom jag inte vet om han är ironisk, blir jag osäker. Någonting förändras och jag är inte längre den jag var nyss. Han ser förändringen och kopplar den till det jag sa, fast det inte hade med det att göra.
– Försöker du låta som en bok? frågar han och allt är förstört.
– Nej, svarar jag och min osäkerhet gör att det låter som en lögn fast jag talar sanning.

Före detta ögonblick har jag inte försökt någonting, allt har kommit naturligt. Men nu börjar jag tänka på hur jag låter och hur jag rör mig. Förändringen i rummet var mikroskopisk men den fick mig ur balans, och nu vet jag inte längre vem jag ska gestalta. Vad jag än säger nu kommer det att vara lånade ord. Nyss var jag en beståndsdel av en bild, nu är jag utanför och vet inte hur jag ska ta mig tillbaka in.

Han vägrar att hjälpa mig. Det är för att jag inte betyder någonting för honom. När man betyder något så lotsar man varandra med lätthet genom osäkerhetens luftgropar. Man ger varandra utvägar för att hålla skammen och otillräckligheten på avstånd, lika mycket för sin egen som för den andres skull.

Jag registrerar hans likgiltighet men befinner mig ännu på förnekelsestadiet. Jag är inte färdig här. Jag vill inte vara den som blir avvisad.
Självfallet har jag hela tiden hävdat att det här inte är viktigt för mig. Han har aldrig hävdat någonting sådant tillbaka. Men det hade han inte behövt heller. Vi vet båda att det är han som har övertaget; det har vi vetat hela tiden; men förut var vår lek inte färdiglekt så då låtsades vi någonting annat. Det är såklart bättre att vara den som är trygg, den som bestämmer hur och när leken slutar och vem som går oskadd ur det hela. Som får bestämma hur skadad den andra måste bli.

Jag har tur den här gången. Han är äldre och han har redan skadat många. Det är inte som med annat, man får inte mersmak på det här blodet i evigheter. Man blir äldre och orkar inte längre se så stor förödelse; man vet redan att man är kapabel att orsaka den.

I början är det fascinerande att andra människor kan sörja en på det sättet. Att de kan älska en så mycket att deras kärlek blir till hat. Att se dem ger en ihålig känsla av att ha lyckats med någonting, men man förstår aldrig riktigt med vad. Personligen har jag alltid betraktat det med misstro. De som älskat mig har anklagat mig för just den misstron mer än för någonting annat. De har beskyllt mig för att inte ta ansvar för de katastrofer jag orsakat. Men de har aldrig förstått. Jag har aldrig verkligen trott på att det varit jag som skapat det där. Jag har aldrig kunnat förstå att någon skulle bli så förkrossad över något jag gjorde. Kanske har jag underskattat min egen betydelse.

Men som sagt, den här gången slipper jag undan trots att det är min tur. Min tur att betala. Han orkar inte. Det tar några veckor att sluta tänka på honom, men han skulle ha kunnat göra avvisandet mer långdraget och då hade det tagit längre tid. Kanske borde jag ringa och tacka.

Det här har ingenting med kärlek att göra. Jag tror att väldigt lite i våra liv har med kärlek att göra. Det säger jag för att jag inte älskar just nu. Medan man älskar har allt med kärlek att göra. De perioder då man inte gör det är man cynisk och andefattig.

Han reste sig upp och gick ut ur rummet. Jag hörde rinnande vatten, glas, fotsteg tillbaka. Jag slängde snabbt av mig det mesta av täcket och lade mig i en, som jag hoppades, nonchalant sexig pose.
– Du får taxipengar av mig, sa han.
– Absolut inte, svarade jag klent och slog ned blicken från sedlarna i hans hand.
– Jo, please, sade han. Jag lovade ju att köra hem dig idag, men jag orkar verkligen inte. Ta emot dem nu.