Att minnas är att älta
Jag mindes den blommande banvallen
och Lisa, som alltid hann före
Den stig som vi sprang på var kort liksom smal
dess ena sida var kantad med vass
den andra med järnväg
Våra fötter var sandiga
nässlorna brände

Hennes flätor virades som ville de fånga
den enda lilla vindilen
Jag föll, och hon sprang, skrattande,
hoppade över diket
Nässlorna brände mig
henne rörde de aldrig
därför önskade jag att hon dog

Långt, långt senare
mötte jag henne i vimlet
halvdold under sin rosenplymhatt
Hon frågade om tiden
– ack vilken ironi!
och hon kände inte igen mig
men skrattade åtminstone inte.



12/7 2013