Du ler i mörkret.
Tror jag.
Kanske för att jag vill se dig gör det.

Vad vill du?
Frågan ligger allra längst
fram.
Men när det är så här varmt får den snällt ligga kvar,
och vänta.
Medan jag befinner mig i nuet.
Där jag skapar.

För att fyllas.

Jag slukar allt varsamt, mediterar mig genom en hel natt.
För du doftar
harmoni.
Så att det nästan slår
ihjäl resten av
världen.

Solen låter allt rinna uppåt.
Tillbaka.
Vad vill du?

Du låser dörren när du går och
frågorna tar sin chans
och invaderar.
De attackerar mig från golvet där de legat gömda bland gårdagens kläder.

Jag lämnar lägenheten i försvarsposition.
Med ett vagt leende som jag
aldrig haft förut.

Nu är du helt klart en inneboende.
Och på något sätt gör det alltid ont när någon flyttar in.