Gräset böljar mjukt i den höglänta parken
mjuka är örterna och snåren i sin frihet
Hela landet är mjukt som en ö i saltets rike
Oåtkomligt nästan, och
värt att ge sitt öga

Här står vi och finner häpna
ett oanat, stilla varande
Natur, du under, som aldrig har förklarats
aldrig kunnat vänta, och
aldrig haft ett slut!

Bäcken glittrar och ger livet,
sången, hörandet, kanske smärtan
Vattnet är grönt, jag har sett det flyta
tränga in i jorden, och
måla himlens spegel

Så blir det tyst, oron går till slummer
Det blir tid för kluckande skvalp i skummet
tid för längtan att se det goda
och de ord som föds i dunklet
mänskliga eller inte

Kan varken blunda eller glömma parken
aldrig somna ifrån dess vildhet
eller blunda när står inför mig
en praktfull tavla, som
skriker Hur är jag

Du är som naturen instängd i en öken
ett ensamt vara bland alla höjder
beklätt av ett livligt gry till täcke
ett jubel, utrusat och trotsigt
liksom ett mål för någon att uppnå.



2005 (?)