En våg av sammetslena känslor omsluter mig när jag kan känna förhoppning
tilltro och kärlek
En närhet till det himmelska
det som föder godhet
Jag odlar i dessa stunder
den livskraft som bär mig framåt och till slut begraver det förflutna och min egna identitet
Jag upplever dess skimmer och omhuldande väsen där känslan i mig blir så stark, så påtaglig,att jag själv blir betydelslös
Vem är jag att ha ett namn, vem är jag att ha ett kön, vem är jag att tycka, tänka, känna, vem är jag överhuvudtaget
Finns jag och i så fall för vem?
Kan någon annan känna det som finns inom mig?
Eller är det så, att det bara är himlen och jag som känner till min existens