Gryningsljuset   söker    sig   in   mellan  springorna
i  den  ålderstigna   ladan,  den  gamle  luffaren sov-
er  förnöjt  i  höet,  snart  letar   sig   solstrålarna  in
genom  de  glesa  brädorna i ladan och smeker  luff-
arens   kinder   som  vaknar  ömt  inlindad  i solljus,
det är vår !  och som  en  björn  som  vaknat  ur idet
reser  sig   luffaren  upp   ur  höbädden   och  går  ut 
ur  ladan,  sträcker  på   sina  lemmar, tömmer  urin-
blåsan  och släpper  en  fjärt.

Han  vandrar  igenvuxen  kostig,  följer   vattendrag
och lyssnar efter bäckars brus  som leder  till öppna 
sjöar, där han kan ta sig ett morgonbad  och en  fisk  
till  frukost, medan  fåglarna  underhåller  med sina 
kvitterkonserer.

En luffare  lika  fri  som  en  fågel, och alltid i gemen-
sam  harmoni  med naturens primater  och  element-
ens växlingar, långt  ifrån  liv och kiv bland civilisati-
onens  mänskliga mentalitet, som jagar tillfredsställ-
else i materialismens  teknologiska  utveckling  utan
att ha förstått att utveckla sig  själva inombords.

Man  må  kalla  honom  nedlåtande  för  luffare men 
man  undrar  om  inte  luffaren  förstått  livets sanna 
värde och tillvaratagit sin mänskliga  rättighet av att
bestämma  över  sitt  eget  liv, och  när  allt  kommer 
ikring  så är  vi  ju  alla  livets  vagabonder, oavsett vi 
vaknar upp i en lada eller i ett palats.
                                                *