Där, på andra kortsidan i parkeringshuset finns den, den 150 centimeter höga skylten. Den vita skylten där det med blåa stora bokstäver tydligt står UTFART, och bakom den det enda som fyller mina tankar just nu, den gråa, smutsiga och tjocka betongväggen.
Klockan är långt efter fem på eftermiddagen så parkeringshuset är i princip helt tomt på bilar.
Jag trycker ner högerfoten i botten, den lilla vita golfen börjar accelerera. Så poetiskt och ironiskt det kommer bli, kraschad och mosad mitt i utfartsskylten.
Det är konstigt det där, hur många tankar som man faktiskt hinner uppfatta innan och under någonting ödesdigert händer. Att allt kan gå så fort, men ändå samtidigt gå i extremt ultrarapid.
Jag sluter ögonen och släpper in alla tankar. Alla tankar på jobbet, om familjen och livet i stort. Det skulle jag nog inte ha gjort, eller så var det just det som blev räddningen för när jag öppnar ögonen igen så står bilen still, jag har stampat ner gasen. Skylten är riktigt nära och det enda jag ser är översta delen av ett TFA. Men jag kände ingen krasch, eller? Gjorde jag? Jag känner att jag är tvungen att gå ut och titta. Nej, jag har inte kört på skylten, men den här gången var det nära, riktigt nära, inte ens ett papper skulle ha fått plats i springan mellan utfartsskylten och bilen. Väl inne i bilen igen, när jag lägger i backen för att kunna köra ut så kommer alla känslor och jag blir som förlamad. All frustration och aggression kommer ut i form av tårar.
Helvetes förbannade jävla skit, jag vågade inte idag heller. Dessutom har jag ju varit så dum att jag glömt bort att jag har reflexen att ta på mig säkerhetsbältet det första jag gör när jag sätter mig i bilen, så det skulle bara ha resulterat i en arg chef och eventuellt en whiplashskada. Helvetes förbannade jävla skit gånger två.