Du sa att du älskade mig mer än du älskat någon och jag såg hur ångesten hade släppt i dig i förhållande till timmen innan. Du hade ett brett leende på läpparna medan du med ovanligt lysande och glittrande ögon böjde dig framåt för att kyssa mig vid Brunnsparken. För att sen berätta för mig hur kär du är i mig och hur jag är den finaste du vet. Kan inte minnas hur många gånger du sa att du älskade mig de där minuterna när vi stod där och du höll så hårt i mina händer. Vi skulle bara ta en paus. Vi skulle ses snart. Du behövde bara vara ensam ett tag för du hade aldrig varit det. Innan din vagn gick sa du att du älskade mig igen, mest av allt.

Två veckor efter det gjorde vi slut.

Du klarade aldrig av att säga orden "jag är inte kär i dig längre" för det handlade inte om det. Du behövde bara vara själv. Du "klarade bara inte av att vara någons över huvud taget på väldigt, väldigt länge". Du älskade bara mig mer än allt och klarade inte av att såra mig som du gjorde. Du klarade bara inte av att vara någons. Du klarade bara inte av att vara det för mig som gjorde mig lycklig. Det var bara inte enkelt för dig för att du aldrig fått vara själv och du behövde det. Jag grät och sa att du får inte glömma mig och du skrattade nästan lite till åt det jag sa som att jag hade sagt något helt orimligt mitt i all sorg. Och så svarade du att du aldrig kommer kunna glömma mig.

Två månader efter det hade du ny flickvän. Eller inte ens en månad efter det.

Det är svårt att vara arg.
Det är svårt att vara arg när handlingar är födda ur kärlek.
Det är svårt att vara arg när handlingar är födda ur rädsla.
Det är svårt att vara arg när handlingar är födda ur självhat.

Det är svårt att vara arg när man trivs i sitt egna skinn.
Det är svårt att vara arg när jag aldrig hade velat vara i ditt.