En del av mig är fylld av rädsla för vad som komma skall. Det är som om minnet av något jag förträngt befaras komma igen.
Och när jag så upplever ett dejavu tror jag mig bekräftad och att cirkelgången är sluten. Men jag vill inte uppleva dejavu.
Blotta tanken på att gå samma väg igen, göra samma sak igen känns meningslös, som en evighet vid löpande band - som aldrig stannar.
Så det stannar vid att jag uppfinner mig själv på nytt varje dag. Och därmed lever ett ensamt liv, utan kontakt med verkligheten.
Kameleontiskt regelbundet på min Robinsonö utan Fredag.