Jag brukar jogga i spåret i skogen intill huset där jag bor,
ibland möter jag någon i spåret som tilltalar mig med ett Hej,
andra gånger joggar jag och springer om vartannat.
Har inte mött en levande själ!
Kanske inte så konstigt när klockan på min mobiltelefon visar 05.00.

Jag tänker bäst i min ensamhet, där det är så lugnt och tyst att jag
kan höra vindens sus. .
Mina egna andetag känns i hela kroppen som pulserar som en
hammare. Sa du inte till dig själv att du skulle ta det lugnt
första löprundan, ändå springer du som om du hade någon i hälarna!

Jag minns så väl den gången när jag mötte den där besten, som jag trodde
skulle hugga mig i strupen , lämna mig där blödande på marken.
Blodet strömmade ur huvudet, skräcken jag kände när besten
närmade mig där på marken.

Där kom 'hon med blandrashunden i repet' och frågade mig om
jag behövde hjälp?
- Ja tack, jag tror att jag har stukat foten , jag försökte resa mig upp
men jämrade mig svagt, för jag vill inte visa mig svag för någon.
- Kom , så ska jag hjälpa dig hem till mig, så åker vi till akuten
så du får foten röntgad och gipsad eller omlindad.

Tänk vilken underbar människa!
Jag som trodde min sista stund va kommen.
Hon med blandrashunden i repet räddade mitt liv!