Du slår mig och jag har då två val, även om det i ditt tycke bara finns ett. Du väntar dig att jag skall svara med att slå dig. Det anser inte jag. Antingen kan jag stå kvar utan att slå men istället förklara för dig vilka som är mina två val. Det första valet är att inte slå tillbaka. Istället förklarar jag för dig att jag tror mig förstå varför du slår mig.

A. Du gör det därför att du fattat tycke för mig och gärna skulle vilja bli min vän. Men om du började prata med en för dig uppenbar främling på ett vänligt sätt och ställa frågan om du får min tillåtelse att förklara dig min vän och att i all framtid, eller åtminstone till dagens slut skall lära dig att älska och ära mig som just en vän. Om du pratade med mig på det viset skulle du inte bara genera dig själv inför mig utan kanske även andra människor om det finns några vittnen till händelsen. För att du skall kunna rättfärdiga kontakten med mig, som ett första försök och slippa tappa ansiktet ifall jag skulle missförstå dina strävanden, så slår du mig. Du har redan genomskådat mig som en tänkande varelse som skall förstå mig på din situation och se detta som ett trevande försök att vinna min respekt och att i din tur sedan få visa mig din. Ifall jag skulle av någon anledning missförstå din situation och inte ta den för vad den är skall du kunna gå där ifrån utan att någon behöver se på dig med minsta ringaktning. Jag svarar alltså med att inte slå och istället ge dig denna förklaring. Jag följer inte upp saken genom att krama om dig utan räcker helt sonika fram handen som för att bekräfta din ansökan om att få bli min vän. Eller avstår från att krama din hand till verklig bekräftelse, utan fattar den blott för att kunna med hjälp av ditt steg framåt mot mig för att kunna fatta min utsträckta hand ge dig ett judokast så du flyger genom luften och på detta sätt bekräftar mitt avslag till din, utan varje tvivel, förnöjelse och eventuella iakttagares acceptabla sätt att handla.

B. Du gör det för att du vill ha mig att underkasta mig din överhöghet och vilja. Du vill att jag skall bli din slav. Så för att på snabbast möjliga sätt underkuva mig slår du mig och väntar dig omedelbar lydnad och ondsint respekt. Eftersom jag inte känner för att bli någons slav eller förtjänar att visa någon respekt utan att få någonting värdefullt tillbaka, dödar jag dig istället. Du förväntar dig kanske att jag skall slå tillbaka eller falla till föga. Men att slå tillbaka skulle bara ge dig chansen att på nytt försöka förödmjuka och betvinga mig. Jag som inte vill ge dig någon sådan chans ser istället nyttan med att ta ditt liv. Det skall få ett omedelbart slut på din trägna begäran om att få mig att bli helt och hållet underställd din vilja. Du är död nästan innan jag hinner berätta om detta för dig, om jag ger dig ett sådant anstånd för att du skall förstå att du just undertecknat din egen dödsdom. Det sägs att för att alls leva, det krävs att då och då ta risker och att utan någon som helst ursäkt eller varning ge sig till att slå någon, det är förstås att ta en sådan där livsavgörande risk. Om jag hade slagit tillbaka istället för att döda dig hade jag gjort mig en fiende för livet, vilket jag förstås ser som både onödigt och rent av farligt. Därför dödar jag dig istället. Jag menar, att slå någon är väl ändå att ’be om det’?